Det började i mars 2009. Dottern var på besök och upplevde att hennes mor betedde sig underligt och vinglade. Det blev ambulanstransport till sjukhuset.
– Min lever hade lagt av och det var i sista minuten jag kom in, säger Kerstin Walther.
Hennes besök på sjukhuset sträckte sig, den gången, över några veckor. Tillståndet var kritiskt, enligt Kerstin Walter ringde tog en av läkarna som behandlade henne kontakt vid ett senare tillfälle och sade att de trodde att hennes liv inte skulle gå att rädda.
Men inte minst tack vare envishet kom hon hem igen. Det var dock bara det första av en rad kortare och längre sjukhusvistelser under 2009. Några gånger var det lika allvarligt som första gången. Hon säger att hon sett ljuset i slutet av tunneln, men valde att inte följa med. Det var med andra ord ett svårt år.
Men släkt, vänner, grannar och andra har hela tiden ställt upp och hjälpt till. Det var till alla dem hon ville skriva en ros i tidningen. Stödet ”gjorde att jag orkade kämpa och nu mår mycket bättre” skriver hon i brevet.
Listan på dem hon tackar är lång, det är hemtjänstpersonalen som skämmer bort henne, grannarna på Lindvägen i Märsta som hjälpt till att gå med Kerstins tre terrierhundar och som tagit hand om dem vid behov. Det är personal på Sigtunahem som haft förståelse när saker har krånglat och kommunpersonal som hjälpt till när lägenheten renoverades. En uppfödare i Tystberga som hjälpte till då en av hennes hundar skulle valpa.
Tacken sträcker sig också till alla dem som visat, och fortsätter visa, omtanke. Grannarna som ringer för att se att allt är bra. Bekanta som börjar ringa runt till andra då hon inte svarar i telefon.
– En söndag när jag tog sovmorgon ringde en av mina grannar på dörren för att jag inte hade öppnat balkongdörren och hundarna inte lät. Jag kom inte ur sängen i tid, på grund av ryggproblem, för att hinna öppna. Då ringde de på telefon i stället, säger Kerstin Walther.
Vissa namn utmärker sig. Grannarna Anki och hennes dotter Zandra som var till stor hjälp med hundarna. Gudrun, som också sköter hundarna och hjälper till att uträtta ärenden. Dottern Jennie som släppte allt när Kerstin blev sjuk och sonen Michael i Malmö som ringde minst varje dag. Birgitta som kom från Åkersberga för att fixa hår och allt annat möjligt.
– Det är att otroligt att folk bryr sig så mycket, jag förstår inte varför jag förtjänar det här. När jag frågar säger de att jag hade gjort likadant, säger Kerstin Walther.
När Sigtunabygden är på besök kommer Lena Mikaelsson vid hemtjänsten förbi. Kerstin Walther säger att hon inte vet hur hon skulle klara sig utan dem.
– Vi vet inte hur vi skulle klara oss utan dig, du är världens goaste, svarar Lena Mikaelsson.
– Nu ska vi inte överdriva, säger Kerstin Walther.
Bevisen på omtanke finns lite här och där. Blommor som kommit, ett brev från grannen mitt emot står uppställt. Om talesättet att framgång ger vänner, medan motgång prövar dem stämmer så är det onekligen så att Kerstin Walther har väldigt många vänner.