Stil och substans
Normalt ska sådant inte lyckas. Men det kan lyckas för Gordon Brown.
Förändring handlar till stor del om stil. Men en ny stil blir inte trovärdig om den inte också innefattar någon viktig sakpolitisk förändring. Man behöver inte gå tillbaka till 1940, när Churchill grep makten, för att hitta exempel från brittisk politik.
Margaret Thatcher bröt med allt som tidigare varit närmast obligatoriskt för det konservativa partiets ledare. Hon kom inte från aristokratin och hade inte ingått i något av partiets manliga nätverk. Hon gick till val på ett program som provocerade både partivänner och motståndare men som hade en avgörande förtjänst - det mesta som hon ville göra behövde verkligen göras.
Tony Blair bröt med allt som tidigare varit närmast obligatoriskt inom Labourpartiet. Han ogillades av fackföreningarna och hade aldrig försökt framställa sig som någon radikal socialist. Hans omstöpning av Labour innebar att Thatchers marknadsekonomiska reformer accepterades.
Under Thatchers tid grävde Labour ned sig djupare än någon gång i sin historia i marxistiska dogmer och beroende av fackföreningsrörelsens mest militanta delar. Väljarna tackade tydligt och bestämt nej. Under Blairs tid har de konservativa förlorat val efter val på grund av nationalism, moralism och inskränkthet. Åter valde ett av landets ledande partier att bekräfta fördomarna om sig självt snarare än att erbjuda något nytt.
Men den inrikespolitik som förts, först under Thatcher och sedan under Blair, har till stor del varit lyckosam. Att erbjuda ett alternativ till den är inte så enkelt för oppositionsledaren Cameron. I stället tycks denne hittills ha prioriterat att erbjuda en ny stil, modernare, ungdomligare, roligare än den som hans företrädare på partiledarposten stod för.
Men frågan är om han inte därmed har blivit allt för lik Tony Blair, vars lysande retorik och oöverträffade talanger som politisk marknadsförare, inte längre skapar samma entusiasm som tidigare bland väljarna.
Gordon Brown erbjuder förnyelse av ett annat slag. Han är verkligen en helt annan typ av politiker än Blair. Den som vill uttrycka sig kritiskt kan använda ord som tungfotad, butter eller gammaldags.
Men samma egenskaper kan också uppfattas som att den nye premiärministern är påläst och stabil och inte den typ av politiker som rycks med av en elegant formulering. Och eftersom han så tydligt har en väsentlig del i Storbritanniens ekonomiska framgångar de senaste tio åren så vet alla vad han går för och vad han kan tänkas leverera.
Som för att markera för väljarkåren - och Labours egen vänsterflygel - att det inte blir några ekonomiska äventyrligheter har Brown i sin regeringsbildning gett posten som näringsminister till John Hutton, en av Blairs främsta allierade i den tidigare regeringen. Också utnämningen av Alistair Darling till finanminister har uppskattats i kommentarerna, även om ingen finansminister kommer att kunna ha en sådan stark och självständig ställning som Brown själv hade tack vare sin överenskommelse med Blair när denne blev partiledare.
Den sakpolitiska förändring som sker med Browns tillträde gäller utrikespolitiken och den är subtil snarare än dramatisk. Ny utrikesminister blir David Miliband, 41 år gammal (och son till en känd marxistisk tänkare). Miliband satt också i Blairs regering, men på en mindre framträdande post och det anses allmänt att han egentligen var kritisk mot kriget i Irak redan från början.
Det betyder inte att den nya regeringen snabbt kommer att byta kurs, men det är troligt att Brown vill signalera en ny öppenhet för debatt och mindre entusiasm än vad Blair visade för att intervenera utomlands. Det kanske uppskattas i dag, i ljuset av Irakkriget, men Blairs hållning till utrikespolitiken är värd mer uppskattning än den just nu visas.
Hans grundinstinkt att i samförstånd med andra vara beredd att gripa in när grundläggande mänskliga rättigheter kränks är riktig och i samklang med den hållning som till
exempel Kofi Annan har visat som FN:s generalsekreterare. Den har också haft konkret betydelse - som när brittiska trupper gjorde slut på ett förfärande inbördeskrig i Sierra Leone och återskapade förutsättningar för ett normalt liv i landet.
Brown har väntat länge på toppjobbet. Han lär inte vilja riskera det i onödan. Men om Labour vinner mark i opinionsmätningarna och Cameron framstår som en lättviktare jämfört med den genomseriöse Brown så kan det bli nyval fortare än någon väntat. Kommer de konservativas gräsrötter att tillåta David Cameron att ge honom en verklig match?
Så jobbar vi med nyheter