Stigande intresse för nationaldagen

För sex år sedan blev den 6 juni officiell helgdag. Och vips tog det tidigare hyfsat ljumma – för att inte säga kalla – intresset för att fira Sveriges nationaldag fart.
Ett av flera tecken på det är att Parksnäckan, platsen för Uppsala kommuns officiella nationaldagsprogram, blivit för liten. Trots att man i fjol ställde ut extrastolar utöver de 700 fasta platserna fick inte alla som ville en plats.
– Vi märker absolut ett stigande intresse för nationaldagen. Både firarna och evenemangen blir fler. Eftersom vi håller på att växa ur Parksnäckan funderar vi på att kanske byta plats, säger Sofie Blomgren som är projektledare för Uppsalas nationaldagsfirande.

Men i år är det fortfarande Parksnäckan som gäller. Och liksom tidigare är det uttalade målet en sammankomst som speglar det mångkulturella Sverige. I publiken kommer en stor skara nysvenskar att sitta, som i en ceremoni på Slottet strax innan välkomnats eftersom de fått svenskt medborgarskap 2009.
Att nationaldagsfirandet ökar är inte så konstigt, enligt Ulrika Persson Fischier som är antropolog på Uppsala universitet. Det handlar egentligen inte om att dagen blivit helgdag. Snarare om själva orsaken till att den blev helgdag. I takt med att religiösa högtider – och även den politiska dagen första maj – tappar status behöver vi nämligen något annat att samlas kring.
– Utan högtider och ritualer kan vi människor inte leva. Vi måste ha tillfällen när vi stannar upp och tänker på vilka vi är och varför vi finns till. Att det blir just kring det svenska är inte så konstigt. När vi går mot en ökad globalisering blir den lilla världen extra viktig eftersom den är lättare att greppa, säger hon.

Förståeligt? Ja. Oproblematiskt? Nej. Ulrika Persson Fischier tycker att nationaldagsfirandet i grund och botten handlar om ålderdomliga nationalistiska idéer där man skiljer på folk och folk.
– Man kan tro att nationalismen är en utöd idé som inte går att sälja. Men den fortlever, förklädd under andra former. Blodsbandstanken är fortfarande stark.
Att många kommuner försöker koppla svenskheten till medborgarskap i stället för till ursprung är jättebra, men det håller inte hela vägen, menar hon.
– Nationalism är fortfarande i grunden kopplad till ett folk, inte till medborgarskap.
Men det finns andra sätt att se på firandet. En av de Uppsalabor som ska fira dagen har varken svenskt ursprung eller medborgarskap, men vill delta ändå. Författaren Anisur Rahman från Bangladesh, som efter förföljelser i sitt hemland fått en fristad i Uppsala kom hit i juli i fjol. Ännu har han inte firat någon nationaldag här. Men i år ska han till Parksnäckan.
– Jag är en del av det svenska samhället nu och vill lära känna svenska seder. Det är en chans att träffas och fira tillsammans, säger han.

Och vi har verkligen något att fira, menar han:
– Vi lever i en vacker demokrati!
Även Ulrika Persson Fischier kommer att fira nationaldagen, genom att lyssna på musik ute i Håga by. Men det blir inget flaggviftande, betonar hon.
– Fast jag tycker inte att det är fel att andra viftar på flaggor. De flesta lägger nog inte så mycket ideologi i vad man gör, utan viftar med flaggor för att det är roligt och för att det är helgdag. Det betyder inte att de i aktiv mening är nationalister.
Kommer nationaldagsfirandet att fortsätta öka?
– Ja, om det är det som står till buds i högtidsväg. Och jag är i grunden optimistisk, så jag tror att svenskhet i framtiden är något vi helt kopplar till medborgarskap. Inte till ögonfärg.