– Vill du ha kapselkaffe? Det är väl typiskt för medelklassen! säger han analytiskt i telefonen redan dagen innan intervjun.
Så får det bli. Väl där kommer chokladasken från julen fram, den som är lika stor som halva matbordet. Och så frågar han om vi vill ta med oss en palm när vi går. Familjen Ljunggren håller på att sälja radhuset och Stig-Björn delar ut både böcker och växter till dem som kommer på besök.
Han håller just på att skriva en ledare om västerlandets undergång och söker ett ord.
– Det är inte nostalgi, utan ... jag kommer inte på det, säger han frustrerat.
Han – som är politisk proffstyckare, doktor i statsvetenskap, författare till böcker om ideologier, politiker och media – går alltid omkring och tänker på texter som han vill skriva. Idéerna samlar han på papperslappar och i mobilen.
– ... melankoli, ropar han plötsligt och glatt när det försvunna ordet kommer tillbaka.
En lättnad fyller hela köket. Undulaterna i buren fortsätter sjunga som om ingenting har hänt och helst skulle Stig-Björn vilja sätta sig ner och skriva sin text direkt.
Som frilansande skribent i nästan hela sitt 62-åriga liv är han van att bestämma själv när han ska jobba. Han är socialdemokrat, som ett arv hemifrån i generationer. I början av 1970-talet var han engagerad i kampen mot Vietnam-kriget. Men sin avhandling skrev han om Moderaterna. Ideologier och analyser får hans hjärna att gå igång och är det som han lever på.
– Just nu pågår det som jag kallar det linjära sammanbrottet. I Sverige betyder det att det gamla, klassiska höger- och vänsterlandskapet är borta, eftersom partier söker nya partier att samverka med. Nya konstellationer bildas och det måste vi förhålla oss till. Det gamla kommer inte tillbaka, det är en försvunnen värld, säger han.
Själv går han snart också in i en ny fas och blir fast anställd politisk chefredaktör för Sydöstran i Karlskrona. Dagstidningen vars ledarsida är socialdemokratisk.
I 20 år har Stig-Björn Ljunggren tillbringat sina somrar i Blekinge. Han tycker landskapet är fantastiskt och älskar att sommaren är längre där än här. Han hatar snö. Det är i sommarstugan som han ska bo men räknar med att vara i Uppsala då och då. Hans hustru, Annelie Roswall Ljunggren, bor kvar i Uppsala i en ny lägenhet. Inga av hans barn bor i princip kvar hemma.
– Jag vill sätta Sydöstran på den nationella mediearenan och utveckla tidningens sociala medier – ledarartiklar ska finnas i kortform på Twitter, i print och på webb i mellanlångt format och i en längre version på blogg eller podd – och ledaravdelningen ska vara opinionsbildande, säger han.
Det räcker inte att spegla det politiska skeendet, menar han, som i stället vill ifrågasätta, analysera och ge aha-upplevelse med ledartexterna.
– Min ambition är att läsaren ska upptäcka nya saker som inte är uppenbara. Ungefär som när man ser något nytt på ställen där man tittat många gånger förr. Som tio-åring stod jag på jaktpass med bössan i hand med min pappa. Sedan dess kollar jag alltid om det varit rådjur i skogen. Hade inte pappa lärt mig om spår hade jag inte sett om rådjuren varit där, säger Stig-Björn.
Hans ambition är att höja Blekinges status i Sverige, ett län som han tycker är underskattat. Till en början ska han lyssna mycket.
Det ringer på dörren. Utanför står en hantverkare som inför den kommande försäljningen ska byta ut handfatet på andra våningen.
Men Stig-Björn Ljunggren har faktiskt varit fast anställd förut. Efter gymnasiet, jobbade han, som är född och uppvuxen i Hamrånge norr om Gävle, på pappersbruket i Norrsundet.
– Det var både hårt, bra och ansvarsfullt. Vi jobbade skift och det lärde mig att ta en liten tupplur varje dag. Under rasten kunde jag sitta i ett hörn, dra ner hjälmen över huvudet och slumra en stund. Och vi tjänade kopiöst med pengar; jag bodde hemma och betalade inget till föräldrarna, säger han.
Därefter jobbade han på tvål- och ljusfabriken Elfströms Tekniska i Gävle.
– När jag klev av bussen kändes doften av kaffe från Gevalia. Sen gick jag förbi Ahlgrens bilar och kände en söt lukt av godis. Själv doftade jag mest som ett horhus när jag åkte hem från jobbet på tvål- och ljusfabriken. Lukten av parfym så stark att den satt kvar och folk jag mötte tittade på en, säger han.
Men det har inte fått honom att undvika kroppsdofter.
– Nejdå, jag gillar när det luktar gott och använder after shave, Lagerfeld, men den är jättesvår att hitta numera. Hittar jag den på en flygplats köper jag flera stycken fast det blir ju dyrt, säger han.
Stig-Björn Ljunggren, som är frilans med eget företag, har finansfobi. Alltså svårigheter att hantera sin ekonomi, både att skicka ut fakturor och betala räkningar.
– Jag går till psykolog för att bli bättre. Och tack och lov har jag en hustru som arbetar heltid, säger han.
Det ringer på ytterdörren igen. Den här gången är det mäklaren som vill in. Under eftermiddagen ska radhuset visas till försäljning.
Som skolelev var Stig-Björn upprorisk. Han vände sig mot både lärare och systemet, och ville inte tvingas in i någon form av grupp. Han var förbannad och satt hellre ensam och plöjde en bok.
– Min första insändare skrev jag i elvaårsåldern. Den handlade om när en tecknad film, "Huckleberry Finn" togs bort från tv-tablån för att den innehöll en scen med elaka romer. Insändaren blev aldrig publicerad, säger han.
År 1970 blev han publicerad i Aftonbladet. Insändaren handlade om hans motvilja mot cykelhjälmstvång. Människor med makt som försöker uppfostra folk kallar han huvudkrympare. De stör honom enormt.
– Man måste släppa fram alla möjliga åsikter och alternativa berättelser. Då kan folk reagera på det och bilda sig en egen uppfattning. Att inte släppa fram åsikter var felet som många medier och politiker begick när SD var nya på den politiska arenan, säger han.
I slutet av januari utkommer boken; ”Inte lögn, inte sant” som han skrivit ihop med journalisten Staffan Dopping och handlar om mediernas förhållande till verkligheten.
Att han hamnade i Uppsala berodde på ett drunkningstillbud som han var med om en vanlig lördag när han festade med några kompisar i en båt. Någon skulle kissa och båten välte. Händelsen gav honom existentiell ångest och han kände att han måste ta vara på livet. Då flyttade han till Uppsala efter en kompis rekommendation.
– Jag hade aldrig hört talas om statsvetenskap och tyckte att dåvarande Humanistcentrum var fantastiskt – tänk ett helt hus med folk som läste böcker och funderade.