Utanför Walmstedtska gården och kulturkaféet i Uppsala kan det vara en god idé att spana med ett skarpt öga, annars kanske man missar något. På en trädstam hänger en mormorspläd och runt trappräcken och lyktstolpar sitter små instickade färglada krumelurer.
Här har stickningen kommit i fokus som en del av ett världsomspännande hantverksfenomen. Själva kärnan i garngraffitin är nämligen att ta den offentliga miljön i besittning och vilja tillföra, säga eller påverka något med hjälp av garn.
Stickprojektet på Walmstedska når sin kulmen på Kulturnatten 14 september med 100 meter grytlapps-girlander som hängs mellan husen och som besökare varit med och stickat.
Fram till dess kan vem som helst slå sig ned i en fåtölj i kaféet och sticka loss.
– Visst tror jag att den här platsen kan få folk att bli mer sugna på att göra saker med sina händer, säger Ingrid Riesen, som tycker att stickgraffiti är ett roligt sätt att göra stadsrummet mjukare och gladare.
Pojkvännen Isak Stoddard återuppväckte gamla barndomsminnen när han började sticka.
– Jag mindes att min mormor var duktig, hon stickade alla kläder till min mamma och mina tre mostrar, hur coolt som helst, säger Isak Stoddard, som jobbade med händerna redan som liten.
– På dagis var jag blyg men duktig på att sy och virka. Jag kom att kallas för symaskinen, vilket inte var så kul just då. Men nu kanske jag kan bli intresserad igen. Det är väldigt meditativt att sticka, man kan ha samtal med andra men ändå koppla av, säger Isak Stoddard.
Stickprojektet vid Walmstedtska startade i våras som en plats för ”slow art” och i syfte att låta alla delta utifrån sina förutsättningar. Men det är inte bara här som man kan hitta stickklotter.
Uppsalas främsta garnbombare, som var med och startade projektet, kallar sig för Garnapa och hon har satt upp färglada stickningar runt broräcken, statyer, trädstammar och lyktstolpar lite varstans i Uppsala.
– Jag ser det som en kommunikation mellan människor, för mig handlar det om att göra folk glada genom att meddela mig i garnform, säger hon.
Hon gör det också i syfte att få upp folks ögon för kvinnlig handarbetstradition och för en global gemenskap.
– Precis som sport kan förena människor kan hantverk förena människor. Garngraffiti är en ovanligt kommunikativ konst. Folk stannar upp och samtal mellan okända uppstår.
Hur passande är det då inte att väva in ett politiskt budskap?
Det var just det som den danska konstnären Marianne Jørgensen hade i åtanke när hon protesterade mot kriget i Irak för några år sedan genom att klä in en stridsvagn i rosa garnhuv. Höljet var sammansatt av mer än 4 000 rosa rutor, stickade av människor runt om i Europa och USA.
Marianne Jørgensen ville visa att stickning, i motsats till krig, är ett uttryck för mjukare värden som bidrar till ett varmare klimat mellan människor.
Så var även tanken när Texaskvinnan Magda Sayeg tog gatan i besittning med kvinnligt material i stället för med sprejburkar. Stickgraffitirörelsen föddes kring 2004 när Magda Sayeg en dag bestämde sig för att sticka in dörrhandtaget i sin klädbutik i Houston. Hon fick snabbt medföljare i gruppen ”Knitta please” som smög ut på nätterna och taggade gatlyktor, bilantenner och statyer med stickningar. På det följde andra stickgrupper med ett feministiskt ställningstagande, där kvinnlig handarbetstradition uppvärderades och uppmärksammades i det offentliga rummet.
– Garngraffiti känns i dag inte så upprörande, men då var det verkligen något som stack ut. I Stockholm är det till exempel förbjudet att tagga stan med tillfälliga utsmyckningar för att man likställer det med sprejad graffiti, säger Frida Arnqvist Engström, frilansjournalist som håller föredrag om den samtida slöjdens roll i samhället.
Hon berättar att garnbombningen i städer fick efterföljare i form av globala stickrörelser som ”Knitted landscaping” som stickar in stenar, träd och annat i naturen. I Sverige föddes grupper som ”Stickkontakt” och Masquerade, där medlemmarna i den senare var feminister. Genom att smycka gatorna med stickade tags, ville de visa att man som tjej ska kunna och våga vara ute på nätterna utan att risker våldtäkt och överfall.
– Stickgrafitti var mer av en större motståndsrörelse än vad det är i dag. Nu har det övergått till ett kreativt gemensamhetsprojekt, vi stickar tillsammans för att göra staden roligare och finare även om det är många som fortfarande taggar av politiska skäl, säger Frida Arnqvist Engström.
Garngrafitti finns också med i sammanhang där man diskuterar begreppet craftivism och radical craft, på svenska handarbetsaktivism.
Craftivister tar avstånd från konsumtionssamhället och boostar det genuina hantverket, något som tevekända konstkritikern Dennis Dahlqvist intresserat sig för.
– Kända internationella designers jobbar numera mycket för hand. Det kan vara allt från repslageri till stickning och virkning, säger han.
När designers väljer bort industriellt tillverkade produkter, sker det som en motreaktion till konsumtionssamhället, menar han. Vi har redan allt vi behöver och mer därtill.
– Fler tycker att det känns andefattigt att bara åka till de stora möbelvaruhusen och köpa mer av sånt som massproduceras.
Det som görs för hand blir desto mer åtråvärt. Många formgivare är just nu mer intresserade av att jobba med själ och hjärta för att nå fram till något unikt.
– Motargumentet att hantverk tar tid håller inte. Se bara på hur det är i Grekland, människor har fått massor med tid när de förlorat jobben. Tidsbrist är inte heller en absolut sanning. Det är ett ideologiskt ställningstagande, menar Dennis Dahlqvist, som ser hantverkets uppgång som en del av konsumtionssamhällets upplösning.
På samma gång är det handgjorda helt rätt i en tidsålder då det individualistiska hyllas. När alla ska vara så unika som möjligt passar det in i konceptet att omge sig med unika prylar för att sticka ut.