Därför har Finland valt att delta, medan Sverige alltjämt håller sig utanför.
Regeringen ville gå med redan 2008, men Socialdemokraterna var emot med argumentet att vi kom för nära ett formellt medlemskap. Nu öppnar Socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist för deltagande och hänvisar just till värdet av samordning mellan Sverige och Finland. Sedan återstår egentligen bara det logiska steget att vi också samordnat söker medlemskap i Nato som sådant – vilket då omgående lär beviljas.
Något har hänt. Inga upprörda röster har höjts om att vi riskerar att komma ”för nära. Tvärtom visar en opinionsundersökning i veckan att motståndet mot Nato-medlemskap sjunkit kraftigt. Nya generationer som inte vant sig vid att alliansfrihet är den enda tänkbara hållningen för Sverige har tillkommit, både inom politiken och bland väljarna.
Socialdemokraterna vidhåller visserligen alltjämt att formell alliansfrihet är det enda tänkbara, men öppningen i fråga om NRF kan bara uppfattas som en trevare åt andra hållet, om inte annat så för att se vilken reaktionen blir. Och den tycks alltså inte bli särskilt stark.
Viktigast av allt är dock att verkligheten gjort sig påmind, på flera olika plan. Tillståndet i det svenska försvaret blev plötsligt uppenbarat för alla när ÖB Sverker Göransson klargjorde att vi egentligen bara kan stå emot ett angrepp i cirka en vecka, och bara om det inte sker på mer än ett ställe samtidigt. Men han bekräftade i praktiken bara något som allt fler länge har insett.
Rysslands upprustning sker från en låg och kvalitativt svag nivå. En krissituation där bara vi berörs och inte våra grannländer i Norden eller runt Östersjön går inte att föreställa sig. Men ett mer osäkert läge än dagens kan mycket väl uppstå. Även om direkta strider inte utbryter så kan Sverige i olika tänkbara scenarier behöva vara i stånd att markera militär närvaro och förmåga att freda sig – för att inte vårt område genom bristen på militär förmåga ska utvecklas till en säkerhetsrisk. Vi kan behöva ryggstöd från andra för att freda vårt territorium – och kan på samma sätt själva bli ombedda att bidra till insatser som stabiliserar situationen i närområdet.
Sådana scenarier kan innefatta långt flera komponenter än bara traditionellt militära. Energipolitiken har säkerhetspolitiska dimensioner – tänk på gasledningen utanför Gotland. Diktaturer kan anse att det ligger i deras intresse att uppmuntra politiska extremister eller kriminella grupper i andra länder. Inhemska terrorister med utländsk uppbackning kan utse platser eller personer i Sverige till måltavlor.
Estland utsattes häromåret för systematiska dataattacker från ryskt håll – om dessa kom från statligt kontrollerade aktörer eller inte är mindre intressant. Europa ter sig i dag mindre stabilt än för tio eller femton år sedan – samtidigt som USA allt mer förflyttar sitt fokus till Asien. Europas stabila demokratier behöver varandra mer än tidigare.
För vår del är nordiskt försvarssamarbete en del av svaret. Men vårt närområde är större än bara Norden – och tre nordiska länder är sedan länge med i Nato. Att delta i allt som Nato gör men stå utanför när själva besluten fattas är bara ologiskt – och till nackdel för oss själva.
Man vinner inga väljare på att tala om Nato – bara FP av partierna gör det öppet – men bollen har börjat rulla. C och KD vill nu utreda frågan. M säger absolut ingenting – förmodligen för att inte tvinga S att säga emot. Och Socialdemokraterna känner försiktigt av opinionen. I väntan på att lurpassandet ska upphöra är det ändå viktigt att något parti säger som det är.