– Jag åkte ner till Kongo för att fira jul med min syster, berättar 31-åriga Victoria Edström.
Hennes syster Carolina pluggar till sjuksköterska på Uppsala universitet, men jobbar just nu som volontär på Panzisjkuhuset. Ett sjukhus som leds av den fredsprisnominerade läkaren Denis Mukwege och som blivit känt i stora delar av världen för sitt arbete med våldtagna kvinnor.
– Jag hade inte så höga förväntningar innan resan, jag ville mest träffa min syster och få se Panzisjukhuset. Men det blev en starkare upplevelse än jag trott.
När Victoria kom hem kände hon att hon ville dela med sig av sina upplevelser och sprida kunskap om situationen i Demokratiska republiken Kongo. Hon valde att göra det genom en Facebookstatus som inleds med orden:
"Det som inte får hända har hänt. Jag vill berätta för alla er som känner mig, för jag är inte längre samma person."
Hon förklarar vidare varför hon åkte till Kongo och berättar om problematiken att våldtäkt används som krigsmetod och om sjukhusets viktiga arbete, innan hon fortsätter:
"Jag visste det, att kvinnor varje dag där blir brutalt utsatta för våldsamma sexuella övergrepp. Det var ju delvis därför jag åkte och ville se arbetet. Och ändå, jag tänkte aldrig tanken. Att det kunde drabba mig."
Sedan beskriver Victoria hur hon själv blir våldtagen på väg till en marknad, men det visar sig några rader senare vara en dröm.
I inlägget tror man först att det är du som blivit våldtagen, var det självklart för dig att skriva så?
– När jag frågade Denis Mukwege hur jag kunde hjälpa till i deras arbete sa han att de visserligen behöver pengar, men att det viktigaste är att sprida information om vad det är som händer. "Skriv till dina vänner på ett sådant sätt att de förstår" bad han mig. Sedan hade jag den här drömmen och då tänkte jag att om jag skriver det som att det handlar om mig, då kanske jag lyckas nå genom bruset.
Inlägget har under måndagseftermiddagen delats drygt 62 000 gånger, fått över 17 000 likes och 1 400 kommentarer.
– Jag var väldigt nöjd när det hade delats 70 gånger, då tänkte jag att nu har jag nått många. Att så här många människor skulle engagera sig hade jag verkligen inte väntat mig, det känns hoppingivande.
På vilket sätt tror du att inlägget kan bidra till förändring?
– En del har skänkt pengar till sjukhuset och många har hört av sig till mig och frågat hur de kan hjälpa till. Sen så har många fått mer kunskap, medvetenheten har höjts vilket var vad Denis Mukwege önskade, och sen vet man aldrig vilka kontakter de har i sin tur har. Många har också hört av sig som är engagerade i liknande projekt och vill samarbeta.
Victoria Edström, som till vardags jobbar på Ungdomscentrum, där hon bland annat arbetar med ungdomar som utsatts för brott, hoppas genom sin status även kunna förmedla hopp. För allt var inte mörkt vid besöket på sjukhuset.
– Jag såg också mycket glädje. De har exempelvis en väldigt bra verksamhet där kvinnor efter tiden på sjukhuset får lära sig att läsa och skriva, samt matematik, för att de sedan ska kunna försörja sig själva. På den enheten jobbar de även med exempelvis musik och sömnad.
Hon förklarar även att de är en komplicerad situation i landet, där det inte går att dela upp offer och förövare i goda och onda.
– Våldtäkterna är ett vapen i gerillakriget, men de som begår dem är ofta barnsoldater som själva utsatts för övergrepp, situationen är komplex.
Har du fått några reaktioner från sjukhuset?
– Nej, personalen har nog inte nåtts av nyheten ännu. Men många andra som arbetar med att stötta Panzisjukhuset har hört av sig och säger att de är glada över spridningen. Min syster säger också att det gett henne extra energi att fortsätta arbetet. Det är ju personalen där nere som är de verkliga hjältarna.