Det handlar alltså inte om frågan om monarki eller republik. Man kan mycket väl ha monarki utan dessa bestämmelser om statschefens religion. Det handlar inte heller om kung Carl XVI Gustaf, om kronprinsessan Victoria eller om någon annan tänkbar innehavare av tronen. Den Augsburgska trosbekännelsen innehåller starka fördömanden av muslimer, judar och katoliker – och binder monarken själv vid en bestämd form av protestantisk kristendom. Men tanken att kungen eller en framtida regent skulle uppträda på det sätt som den Augsburgska trosbekännelsen tycks uppmana till är orimlig.
Däremot handlar det om synen på grundlagarna. Vi har fyra sådana – Regeringsformen, Tryckfrihetsförordningen, Yttrandefrihetsgrundlagen och Successionsordningen. Grundlagarna reglerar de övergripande principerna för hur riket styrs och kan i princip bara ändras genom två av varandra oberoende riksdagsbeslut med ett fritt val emellan.
Grundlagarna behandlas i alla länder med en särskild respekt. Deras bestämmelser kan inte resoneras bort med hänvisning till att de skulle vara överspelade eller ha mindre praktisk betydelse. Uppenbart föråldrade bestämmelser ändras i stället på det föreskrivna sättet, normalt i stor politisk enighet.
Vad ger det för signaler om en av grundlagarna, trots dessa självklara principer, får behålla uppenbart orimliga inslag? Vilka andra bestämmelser, i andra grundlagar, kan i så fall stå kvar fast de inte längre tillämpas? Och om man envisas med att göra undantag för Successionsordningen – vad säger detta i så fall om synen på statschefens betydelse?
Frågan har varit uppe förut, senast i samband med att banden mellan stat och kyrka upplöstes 1992. Men inget har hänt. Men statschefen, vare sig denne är vald eller inte, är alla svenskars statschef och bör i sitt ämbete vara skyldig att upprätthålla allas religionsfrihet och lika rättigheter. Att Successionsordningen i praktiken säger något annat borde uppfattas som ett problem, oavsett vad man tycker om statsskicket i övrigt.