Statistiken säger inte allt

Under de senaste åren har miljontals svenskar upplevt välståndsökningar vars like inte har upplevts på årtionden. Återhämtningen efter den ekonomiska krisen verkar av allt att döma dessutom gå betydligt fortare än vad någon hade kunnat ana. För regeringen är detta bevis på att den förda politiken har lyckats. Samtidigt hävdar oppositionen att samma politik ökar fattigdomen.

Karl Rydå

Karl Rydå

Foto: Pelle Johansson

Uppsala2010-08-11 00:00

För några veckor sedan skrev till exempel tidigare statsrådet Lena Sommestad på DN Debatt att ”regeringens ekonomiska strategi går ut på att öka inkomstklyftorna, vilket betyder att fattigdomen ska öka”. Det är ord och inga visor.

Vilken sida ska man då som väljare tro på? Bägge, är det lite tråkiga svaret. Det handlar nämligen om absoluta och relativa förändringar. Oppositionens uppgifter ska dock tas med en större nypa salt. På den sidan blockgränsen gör man sitt bästa för att blanda bort korten, allt för att tillskriva regeringens politik effekter den inte har haft.

Oppositionen hänger upp sig på det relativa fattigdomsbegreppet. Genom att studera denna, det vill säga hur andelen hushåll vars inkomster understiger 60 procent av medianinkomsten förändras, kan man se om inkomstklyftorna ökar eller minskar. Däremot säger detta ingenting om människor får det bättre eller sämre ekonomiskt.

Om inkomsterna ökar för de flesta kan en person som ena dagen inte räknades som fattig helt plötsligt sorteras in bland de sämst lottade i samhället - utan att inkomsten på något sätt har förändrats. För om andras inkomster stiger, stiger även medianinkomsten och med den även den relativa fattigdomsgränsen.

Även om allas inkomster stiger, men majoritetens stiger mer än den fattigaste minoritetens, kommer den relativa fattigdomen att öka - trots att alla, bevisligen, fått mer pengar att röra sig med. Precis detta har skett: mellan 2002 och 2008 ökade den arbetande befolkningens inkomster, men även de som var arbetslösa eller uppbar sjukersättning fick mer pengar att röra sig med, bara inte lika mycket. Och därför ökade skillnaderna trots att ingen fick det sämre.

Detta vill inte oppositionen kännas vid. Man påstår helt korrekt att klyftorna ökar, men vill också få det att framstå som att många har fått det sämre, vilket alltså inte stämmer. Det är att vilseleda väljarna. De flesta reagerar instinktivt negativt på ökad ojämlikhet men positivt på ökat välstånd. Men någon motsättning mellan dessa tillstånd existerar inte, annat än hos de rödgröna valstrategerna.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om