Stadens väl är hennes ledstjärna

Sigtuna. När man kommer hem till Maj-Britt Lekander från sjösidan, möts man av en blåmålad, delbar dörr. Överdelen kan öppnas för sig – ”som de har i Skåne för att inte hönsen ska springa in.” Också det öppna läget vid fjärden minner om Skåne, där Maj-Britt Lekander är född och växte upp. Nu är hon sedan snart 50 år fast rotad i Sigtuna.
-Vi kom till en gudomlig liten stad, med borgmästare och handelsmän och Stadshotellet som platsen för luncher och fester. Och jag älskar den idag som då! Tänk om det unga folket som kommer hit kunde känna samma kärlek, varsamhet och respekt för staden, säger hon.
På andra sidan fjärdens snötäckta is syns Munkholmen med sina växande villor. Där lyste bara en enda gatlykta när Maj-Britt Lekander flyttade hit 1965, med make och tioårig son. I bagaget hade hon en utbildning i textil, tio år på Sveriges Radio på Kungsgatan 8 samt ett stort intresse för konst, konsthantverk och antikviteter. Året efter flytten fann hon en lokal på Stora Gatan som en silversmed skulle lämna.
Maj-Britt Lekander var enda kvinnan på det första sammanträdet med stadens köpmän.
- De lyfte artigt på hatten men undrade nog vem jag var. Jag hade haft en utställning, det var inte så vanligt då, och en av köpmännen sa: ”Ja, vi får vara försiktiga med att inte dra för mycket turister, sånt sliter på stan!”
När Sigtuna hembygdsförening instiftade ett pris, 2002, var Maj-Britt Lekander den första mottagaren. Hon har varit bland initiativtagarna till mycket som gjort staden till en besöksmagnet, bland annat att stans lilla julmarknad växte, att Mariakyrkan åter fick en örtagård och att marknadshelgen i slutet av sommaren återupplivades.
- En dag kom trädgårdsmästare Rapp in, han som kom med grönsaker till staden varje onsdag, och sade: ”Vet du vad, nästa år är det 70 år sedan sista lantbruksmötet i Sigtuna!”
Det mötet hade ägt rum 1912. Maj-Britt Lekander tog kontakt med Åke Johansson, då informationschef hos kommunen, och med Ellie Olin, lokalredaktör för Upsala Nya Tidning i Märsta. Nu är Sigtuna Möte ett stort årligt evenemang.
För butiken var inriktningen klar från början: att visa bra konsthantverk och att slåss för konstnärerna i staden. Högerhanden, prydd med en ring i glas och silver, knyts bestämt - kvalitet måste alltid gå i första rummet.
När Maj-Britt Lekander 1979 fick Sigtuna kommuns kulturpris var det just som ”konstmedlare”. Textilmästaren Sten Kauppi, inflyttad till Rosersberg, var en av de konstnärer hon återkommande ställde ut.
Men går det verkligen att få en sådan butik att gå runt, undrar reportern.
- Några år var det svårt, men jag har varit sparsam, inte lagt pengar på resor, svarar hon.
Butiken hölls öppen även lördagar och söndagar. Utbudet hos Tant Grön var genomtänkt, ofta med ett tema. Detsamma gällde utställningarna på Antikmässan, uppmärksamheten gav henne ett stort kontaktnät.
- Det var också viktigt att få med sig Sigtunaborna, säger Maj-Britt Lekander.
En vår mindes hon en påsktradition från Skåne. Varför inte låta invånarna måla ägg själva? Ännu en årlig tradition var skapad.
Det var med vånda hon till sist lämnade butiken men minnena finns kvar av många, många händelser och mycket skratt medan elden på den öppna spisen spred värme och ro.
- Jag har inte känt att jag är slut, men jag vill ta en paus och kunna följa när isen går upp. Det är första året jag är helledig, säger Maj-Britt Lekander som fyllde 85 år i höstas.