Språkstörningen kräver mycket träning

Emil har just kommit hem från skolan. Han går i ettan på Stordammen i Sävja och matte är favoritämnet. Just nu räknar han helst minus.
– Om jag har 36 godisar och ger bort två så blir det 34 kvar, säger han.

På fritiden spelar han Skylander eller leker med någon av figurerna som hör till. Han har en hel låda full och berättar gärna om de olika figurernas karaktärer och styrkor.

För en utomstående är det är svårt att höra vad han säger och mamma Jenny Pousette får ibland tolka och fylla i ord.

Familjen förstod tidigt att någonting var fel med Emils mun och tal. Han jollrade inte som sina jämnåriga och vällingen rann oftast ut på kinderna. Emil hade svårt för att sluta munnen kring saker och att suga med sugrör var en omöjlighet. Det blev många vårdbesök för familjen. De fick träffa logopeder, neurologer och personal från habiliteringen men ingen ville sätta någon diagnos. Det var först när Emil var fyra år och kom till Botulvs förskola som han fick diagnosen verbal dyspraxi.
– Det var en lättnad att få veta vad som var fel och det kändes viktigt att han fick en diagnos som vi kunde arbeta utifrån, säger Jenny Pousette.

Verbal dyspraxi innebär att man har svårt att koordinera och planera rörelserna i munnen. När Emil ska tala flyter det inte på automatiskt. Han måste först hitta rätt bokstäver, sätta ihop dem till ord och därefter leta efter rätt artikulationsställe i munnen.

Vid verbal dyspraxi är det viktigt med regelbunden träning för att inte funktionerna ska tappas och talet gå tillbaka. Emil har en vibrerande krokodil som han för över munnen för att stärka musklerna. Han har också en plastskena som övar upp styrkan i munnen genom att Jenny Pousette drar i en ring från utsidan. De arbetar mycket med övningar där Emil får härma ljud för att öva hur de ligger i munnen.
– BABABA, BRRRRRR. Inte slarva nu, uppmanar Jenny Pousette.

Emil övar tålmodigt. Han vet att han måste lägga ner mycket tid för att inte slarvprata och för att göra sig förstådd.

Emil har många kompisar i skolan och hemma på gården. Kompisarna är vana vid hur han pratar och förstår oftast vad han säger. Men det händer att han inte gör sig förstådd och ibland blir han retad.
– De som retas är löjliga. De tänker bara på sig själva, säger han.

Jenny Pousette är lite orolig över skolan och risken för mobbning, men hittills har det fungerat bra.
– Det som oroar mig mest är att skolan inte tar Emils logopedbehov på allvar. Han började i ettan i höstas och har fortfarande inte fått någon talträning trots att vi har intyg på hans diagnos, säger hon.

I Uppsala får barn upp till sju år logopedhjälp av landstinget och sedan är det kommunen som ska stå för det.

Familjen är stressad över att logopedkontakten går trögt och de är rädda att Emils tal ska försämras under tiden. Nu arbetar Jenny Pousette med gamla övningar som de fick på Botulv och hos landstingets logoped.
– Emil har rätt till logoped enligt skollagen. Han ska inte behöva gå i någon särskild språkskola för att få hjälp.

När det var dags för Emil att börja i skolan tittade familjen på två språkskolor men valde till slut i stället den kommunala skolan, som låg närmast hemmet. Emil ville gå tillsammans med sina kompisar och föräldrarna upplevde också att barnen på språkskolorna hade andra diagnoser. Eftersom Emils enda diagnos är språkstörningen resonerade de att han skulle må bäst i den vanliga skolan, med logopedhjälp. 

Jenny Pousette känner sig utlämnad i situationen och önskar att det fanns ett nätverk där föräldrar till barn med språkstörningar kunde träffas och utbyta erfarenhet och ge varandra träningstips.
– Både vi föräldrar och skolan är i behov av hjälp, råd och stöttning. Vi vet inte varifrån vi ska få den hjälpen nu när Emil har slutat på förskolan och inte längre är inskriven på habiliteringen, säger hon.