Det är lördag och vi befinner oss på Bergsbrunnagatan i Boländerna i Uppsala. Vardagar håller elever från Internationella gymnasiet till i klassrummen. Men nu är det helg och då är det Sudanesiska föreningen som arrangerar lektioner i arabiska.
Babiker Elobeid var den som startade den arabiska skolan för 13 år sedan. Han kom till Sverige från Sudan i mitten av 1970-talet som ung doktorand i statskunskap. Då fanns det bara tre landsmän i Uppsala. Nu är han ordförande i Sudanesiska föreningen i Uppsala, som är den ideella förening som organiserar arabiska skolan tillsammans med Folkuniversitetet.
– Tack vare en god relation med Folkuniversitetet har vi en bra skollokal på Bergsbrunnagatan i Boländerna, säger han.
Babiker Elobeids drivkraft är att leva i ett samhälle där man ställer upp för varandra. Alla lärare och elever engagerar sig i skolan på sin fritid för att utvecklas, inte bara i språket, utan också som människor .
– För att integreras i det svenska samhället behöver barnen först veta vilka de är och varifrån de kommer, det stärker deras självkänsla. Det är därför som det arabiska språket betyder så mycket för deras identitet, säger han.
En del barn har modersmålsundervisning i skolan men det ena utesluter inte det andra, menar Babiker Elobeid.
– Det här är ett komplement, här pratar och umgås vi med varandra. Det är en kulturell gemenskap, eftersom barnen träffar barn från andra arabisktalande länder.
Inne i allrummet sitter föräldrar och fikar och småpratar. De följer med sina barn som sitter i något av de fem klassrummen och lär sig arabiska.
De flesta elever är födda i Sverige och har föräldrar som kommer från något arabiskttalande land som Syrien, Marocko, Sudan, Eritrea, Saudiarabien, Palestina och Irak. Nationaliteterna är många men alla har samma modersmål.
– Men det är inte självklart att alla behärskar sitt språk, det kan vara olika hur mycket man pratar hemma och hur mycket man läser på arabiska, säger Sowsan Taha, verksamhetsansvarig.
Hon har fyra barn som studerar eller har studerat på skolan.
– Nu vågar de prata när vi är i Sudan. De har utvecklat sitt språk och det stärker dem som människor, säger Sowsan Taha.
Två av hennes barn, de 16-åriga tvillingarna Dania Elkhalifa och Mamoun Elkhalifa sitter i ett klassrum och diskuterar nyhetsförmedling med sin lärare när vi är på besök. Den äldsta, 23-åriga dottern Dina Elkhalifa, har tagit klivet från elev till lärare på skolan.
Vi tittar in i hennes klassrum där en grupp nio-tioåringar har lektion. Det är knäpptyst och alla sitter koncentrerat med sina böcker. De läser arabiska sagor och diskuterar innehållet med varandra.
– Jag tycker att det är roligt att gå här, för vi lär oss så mycket, men jag tycker det är roligt med den vanliga skolan också, säger Sama Saad.
Hennes bänkkompis Yosra Ziad gillar också undervisningen och helheten, efter lektionen får alla barn mumsa på chips, godis och popcorn.
Dina Elkhalifa undervisar varje lördag och tycker att eleverna gör framsteg för varje vecka. Hon vill stödja dem i deras språkutveckling och ser att barnen trivs.
– De vill komma hit, fast det är lördag, säger hon.
Sowsan Taha menar också att arabiska skolan ger en möjlighet för barn och deras föräldrar att träffas och utbyta erfarenheter.
– Barnen tränar sig på att prata med andra. De går i skolan på dagarna och har kanske inte så många naturliga träffpunkter på fritiden där de kan prata sitt modersmål, säger hon.
Arabiska är ett av de fem största språken i världen och talas av över 300 miljoner människor. Till skillnad från svenskan, som är rik på vokaler (a e i o u å ä ö), är arabiskan full av konsonanter, något som ställer till det för Abdallah Alshaaer. Samtidigt som hans barn lär sig arabiska, har han svenskundervisning i ett klassrum intill.
– Arabiska och svenska har väldigt lite gemensamt. Arabiskan har tre vokaler, svenskan nio, säger han och börjar uttala de svenska vokalerna högt för sig själv.
Abdallah Alshaaer går på sfi, svenska för invandrare men tar också chansen att få hjälp med grammatik och prata svenska när han är här.
– Jag vill jobba som busschaufför och tänker lära mig svenska så fort det bara går. Det är så viktigt att kunna göra sig förstådd ute i samhället, säger han.
Svensklärarna Johan Ekström och Saman Akbarian är teknologstuderande och pluggar till civilingenjörer. De såg en annons från Folkuniversitetet där de sökte frivilligarbetare och nappade.
– Jag tycker det ger så mycket att vidga sina vyer och prata svenska med deltagarna. Många har höga utbildningar från sina hemländer och vill lära sig språket snabbt för att komma ut i arbetslivet, säger Saman Akbarian.