— Det finns ett skolfoto från trean som sammanfattar mig väldigt bra. Alla sitter rakt och ler mot kameran och så är det en liten kille som sitter och gör världens min, det är jag.
Wille Sahlstedt lägger huvudet på sned och anlägger en fånig min för att härma resultatet av det gamla skolfotot. Det togs för nästan 14 år sedan, nu är han snart 23 år. I dag är han än lika full av energi, och han studsar upp för att hämtar kaffe.
— Här, du får den finaste koppen, säger han och ger mig en stor kopp med texten "Queen of fucking everything" på. Han slår sig ned i den grå soffan igen med en duns.
— Jag flyttade hemifrån för ett år sedan, det här är lite av en ungkarlslya. Jag erkänner att jag städade lite slarvigt inför att ni skulle komma hit, så den där dörren ska vi nog inte öppna, ler han och pekar mot en dörr på ena sidan av vardagsrummet.
Med en mamma som är utbildad skådespelare och en pappa med fallenhet för att dra dåliga ordvitsar (”en Sahlstedtsk tradition kan man säga”) sökte Wille Sahlstedt sig snabbt mot scenen, närmare bestämt ståuppscenen. Som sextonåring var han med i en nybörjartävling. Där var det amatörerna som stod i strålkastarljuset och de etablerade komikerna som var pausunderhållning.
— 15 mars 2010, det datumet glömmer jag inte. Man hade tre minuter på sig att få publiken att skratta. Jag tänkte att det ju bara var tre minuter, vad gör man annars på så kort tid? Man värmer en panpizza, det brukar ju gå fort.
Trots att Wille Sahlstedt hann ångra sig både en och hundra gånger innan det var dags att gå upp på scenen, slutade kvällen i en lyckad debut och ett par uppmuntrande ord från Henrik Schyffert, vilket fick honom att vilja fortsätta.
— Jag tänker att det var som när man börjar dejta någon ny person. Först är allt jättetrevligt de första dejterna, sedan börjar man inse att personen inte är felfri. Så kändes det. Jag fick ett varmt välkomnande av de flesta vuxna, men det fanns också de som tyckte att jag var alldeles för ung för att uppträda.
Att uppträda på standup-scener innebär att vistas i miljöer som kretsar kring alkohol - i barer, pubar, på privatfester och företagsgig. Wille berättar att han snabbt hamnade i en nedåtgående spiral av festande.
— Jag har alltid varit en person som vill passa in, så man ställer väl upp på det mesta. När någon kommer fram till en och säger att "det är klart du ska ta en öl innan du går upp" kanske man inte vågar säga tacka nej, och sedan blev det mer och mer. Speciellt när jag började tjäna pengar och ville fira efter gigen. Det blev väldigt mycket då, från torsdag till lördag varje vecka. Det höll på tills jag insåg att det inte gick längre.
När insåg du att det var nog?
– Jag var nog 20 år. Efter att pappa hade hittat mig på badrumsgolvet en natt för tredje gången berättade han för mig att en nära släkting hade varit alkoholist. Det var verkligen inte vad jag ville, det var standup jag skulle satsa på. Jag ville ut och resa också, men märkte ju hur snabbt pengarna gick åt.
Wille Sahlstedt träffade snabbt Erik Bamberg - några år äldre, mer erfaren inom branschen och även han en gammal elev från Gränbyskolan där Wille gått i högstadiet. Erik drev komediklubben Punchline Comedy på Kalmars nation och blev snabbt en vän och mentor. Han var mån om att Wille Sahlstedt skulle fortsätta våga satsa på sin dröm om att ha humor som yrke.
— Han var alltid en sådan som tog mig åt sidan och peppade mig. Det behövde jag i den åldern, jag hade dåligt självförtroende. Jag hamnade i en period när jag blev lite slö. Då ringde han och sa "nu måste du komma och köra igen, jag bokar in dig". Det tackar jag verkligen honom för i dag. Även fast jag var slö ibland så älskar jag ju att stå på scen. Han fick mig att göra det jag älskar.
Men Wille Sahlstedt fick aldrig chansen att tacka Erik Bamberg för allt stöd. För ett halvår sedan slutade Erik att höra av sig. Efter en cykelolycka hade läkare upptäckt cancer, och för en månad sedan dog han.
– Jag visste inte ens att han var sjuk. Jag läste att hans brorsa skrivit att han hade gått bort i cancer. Jag fick ingen chans att säga vad jag ville, det gick så fort. Han skulle ha blivit 28 förra veckan.
När Wille Sahlstedt fick beskedet om sin väns bortgång hade han mått dåligt en tid. Han bestämde sig för att det fick bli en vändpunkt, och fick en idé till ett hyllningsprojekt till Erik. Under våren skänker han alla sina inkomster från framträdandena till Barncancerfonden och planerar en särskild kväll för att lyfta upp unga talanger.
– Jag vill göra det Erik alltid gjorde, att hjälpa unga. Det spelar ingen roll om du är känd eller okänd, så länge du älskar att uppträda ska du få en chans och en scentid. Det blir en hyllning till honom, att visa upp alla unga talanger vi har som inte syns. Det är det projektet handlar om.
I dag är Wille Sahlstedt fortfarande ung, men kan nu syssla med komiken på heltid. Han minns tillbaka på de första åren i branschen när Eriks stöd fick honom att vilja fortsätta med sin dröm om att bli komiker.
– När man är i den åldern är det väldigt vanligt att man tvivlar på sig själv. Har man då någon som ger chansen - eller som Erik, som verkligen rycker i dig och nästan knuffar ut dig på scenen - tror jag det betyder väldigt mycket för unga att hitta sina talanger, det de vill göra. Det krävs att någon är där och pushar på. Jag tror det betyder enormt mycket att hitta sig själv i det man älskar att göra.
Wille Sahlstedt reser sig ur soffan. Kaffet är urdrucket. Han tvekar, går fram till dörren in till sovrummet, skrattar och öppnar den.
— Ville du se det här?
Innanför dörren som han tidigare pekat på, gömmer sig allt som inte fick plats i den prydliga presentationen av Wille Sahlstedts ungkarlslya. Ett kaos, en tydlig kontrast till resten av lägenheten. Wille Sahlstedts blick faller på en död krukväxt som står i fönsterkarmen.
– Jag har slagit ett vad med den där om vem som överlever längst. Jag har alltid varit en vinnare.