Helena Volgsten anser att vården måste bli bättre på att ge samtalsstöd till par som genomgår IVF-behandling. Sorgen när det inte blir barn kan bli stor. ”En del visste inte orsaken till att de var barnlösa, och då kan det bli svårare att bearbeta sorgen."
Inför sin doktorsavhandling intervjuade Helena Volgsten kvinnor och män som alla hade försökt få barn genom assisterad befruktning, IVF, men som misslyckats. När hon pratade med dem, individuellt i djupintervjuer, hade det gått tre år efter det sista försöket.
Var det något som kännetecknade de där samtalen var det en känsla: en stor sorg över det barn som aldrig kom. Men sorgen såg olika ut hos männen och kvinnorna.
Kvinnorna uttryckte sorgen tydligare och hade depressionssymtom, säger Helena Volgsten, som är docent vid Uppsala universitet.
– De kände en meningslöshet och som att de hade blivit lurade på det viktigaste i livet. Några hade haft självmordstankar. Många av dem kände också skuld – mot sina föräldrar för att inte kunna ge dem barnbarn eller, om barnlösheten berodde på kvinnan, gentemot sin partner.
Männen bar i stället på en outtalad sorg. Till skillnad från kvinnorna hade de ofta inte pratat med någon i omgivningen om sina känslor och tankar vare sig under eller efter IVF-behandlingen. Och ingen hade heller frågat dem hur de mådde.
– Männen jag intervjuade kände att de inte fick visa sin sorg, utan att de i stället behövde upprätthålla en mask av att må bra för att stötta sin kvinna. Jag upplevde när jag intervjuade dem att de hade ett stort behov av att få berätta om sina känslor.
Ingen av de 19 män och kvinnor som Helena Volgsten intervjuade hade tre år efter IVF-försöken kommit till en acceptans av att det inte blev något barn. "Känslomässigt hade de inte accepterat det."
Barnlösheten skapar också ett utanförskap. Det var något som i synnerhet kvinnorna pratade mycket om, men kom också fram i intervjuerna med männen. Och det där utanförskapet är svårt att föreställa sig för den som har barn, menar Volgsten.
– En kvinna sa under intervjun att man måste ha upplevt det själv för att förstå. För att ha barn är en så stark social norm. Är man barnlös hamnar man utanför sociala sammanhang och saknar erfarenheter som man förväntas ha – kanske särskilt som kvinna.
I en IVF-behandling befruktas ägget utanför kroppen och placeras sedan i livmodern.
När syskon och vänner får barn växer utanförskapet – på flera sätt. Flera kvinnor berättade under intervjuerna att de hade svårt att glädjas när andras magar växte.
– Snarare kunde de känna sig missunnsamma och undvika att träffas. Känslor som de skämdes över. Det gör ju också att man blir ännu mer utanför.
Ungefär en tredjedel av de par som genomgår tre IVF-behandlingar får inget barn. Vården måste bli bättre på att bemöta och följa upp de här paren, menar Helena Volgsten, som själv är barnmorska. Visserligen informeras alla som ska genomgå IVF-behandling redan på första mötet om att det finns kurator. Men det är inte då kuratorn främst behövs, påpekar hon.
– Paren hör inte det. Ett par som kommer till kliniken har så stort hopp om att det ska bli barn, man förväntar sig mer eller mindre det. De jag intervjuade förstod först i efterhand att de hade behövt samtalsstöd. Särskilt männen sa att de tyckte att det skulle ha funnits obligatoriska individuella kuratorssamtal, både för att få tala om sina egna känslor och för att få information om hur deprimerade många kvinnor kan bli.
Flera kvinnor berättade i intervjuerna med Helena Volgsten att de hade svårt att helt glädjas när andra fick barn.
Ingen av de 19 män och kvinnor som Helena Volgsten intervjuade hade tre år efter IVF-behandlingen kommit till en acceptans av att det inte blev något barn.
– Rent rationellt kunde de förstå att det inte skulle bli barn, men känslomässigt hade de inte accepterat det. Fortfarande fanns ju också hoppet om att bli spontant gravid medan några hade börjat fundera på adoption.
Kanske kan man tro att barnlösheten och alla känslor kring den sliter isär par. Men det tycks vara tvärtom: de allra flesta i den här gruppen håller ihop visar tidigare studier.
– Det är som att sorgen och barnlösheten kittar ihop paret.
Närmare 700 par och ensamstående kvinnor får varje år hjälp med IVF-behandlingar på Reproduktionscentrum på Akademiska sjukhuset.
Det är dessutom inte kört bara för att det inte blir barn via IVF. I en senare enkätstudie som Helena Volgsten gjort, där 400 heterosexuella par medverkade, hade 28 procent blivit spontant gravida, det vill säga utan hjälp, fem år efter att IVF-behandlingen avslutats.
– Man vet inte varför så många par till slut lyckas. Om det är spänningen som släpper eller att de slipper all stress kring att ha ägglossningssex eller genomgå behandling eller om det är något annat.
Det har gått 13 år sedan Helena Volgsten gjorde intervjuerna inför sin doktorsavhandling. Hur det gått för de männen och kvinnorna vet hon inte.
– Jag har inte följt upp dem, man gör sällan det när det gäller intervjustudier. Men det hade ju varit intressant att veta.