Nycander ringade in ett fenomen som funnits ända sedan 1970-talet – de liberala idéernas betydelse för framväxten av politisk och ekonomisk frihet, demokrati, likabehandling och internationalism förtigs eller förvanskas i många sammanhang. Ofta handlar det om kvardröjande effekter av den totalitära vänstervågen. Men det verkligt oroande är att denna fientlighet mot liberala principer på många håll lever kvar också sedan tron på socialistiska utopier som ett hållbart alternativ har övergetts. Oviljan mot liberalismen kan därmed, menar Nycander, lätt komma att ingå i en ny legering – med extrema antiliberala idéer av annat slag. Tecknen syns redan i dag.
Den aspekten av Nycanders resonemang har i stort sett helt förträngts. I stället har ett antal debattörer uppträtt med synpunkten att liberalismen står för kapitalism, likgiltighet inför överlevnadsfrågor, den starkes rätt eller imperialism. Vandringssägner blandas, som Johan Norberg skrev i DN 23/8, med i sak korrekta men helt irrelevanta uppgifter: John Stuart Mill arbetade länge åt det brittiska Ostindiska kompaniet, men den väsentliga informationen om Mill är naturligtvis att han skrev ett av de starkaste inläggen någonsin till försvar för yttrandefriheten och var en av de första som kritiserade kvinnors underordnade ställning i samhället. Filosofen Herbert Spencers ”socialdarwinism” är en säregen förgrening av 1800-talets utvecklingsoptimism, men helt perifer i förhållande till huvudlinjen i liberalismens idéutveckling.
Så där har det hållit på. Och det har inte blivit bättre av att en så kallad nyliberal skribent, Neo-redaktören Mattias Svensson, bekräftar vrångbilden genom att dela upp liberalismen i en god och sann del (som i huvudsak handlar om ekonomisk frihet) och en ond och falsk som han kallar för ”socialliberalism” och som antyds stå för utrotningsläger och annat (16 augusti).
För Sverker Lenas (13 augusti) betyder det faktum att 1800-talets liberaler verkade under imperialismens tidsålder att liberalismen står för den starkes rätt att göra vad som helst mot andra, för Svensson är alla som anser att staten kan ha legitima uppgifter i ett fritt samhälle diktaturanhängare och kommunister och öppna för att stödja vilka statliga övergrepp som helst.
Norberg, som skriver träffande om antiliberalismen till vänster, går helt förbi detta förbluffande inslag i Svenssons artikel. Han ogillar Svenssons tal om nyliberalism men skriver ändå om socialliberalism och klassisk ekonomisk 1800-talsliberalism som två skiljaktiga traditioner. Men det är en helt ohistorisk tankefigur. Anders Chydenius, den finske och svenske pionjären för tryckfrihet och frihandel verkade också för sociala reformer, Lars Johan Hierta och Torgny Segerstedt – de två andra ”klassiska” liberaler som Norberg åberopar – var sjävklara förebilder också för ”socialliberaler” långt innan dagens ”nyliberalism” var påtänkt. Och omvänt: socialliberalismens banérförare framför andra i svensk politik, Bertil Ohlin, var också den politiker som gjorde mest effektivt motstånd mot socialdemokraternas socialiseringsplaner efter andra världskriget.
”Klassisk liberalism” och ”socialliberalism” hör ihop och kan blandas och växla med varandra utan att liberalismens grundläggande principer ifrågasätts. Den liberala traditionen är snarare ett pågående samtal än en dogmatisk uttydning av gamla skrifter – Svenssons hållning för däremot snarare tankarna till den marxistiska sekterism som han antagligen anser sig ogilla.
För antiliberalerna till höger och vänster är liberalismen i alla dess tappningar lika föraktlig. Därför är Nycanders varningar så viktiga.