Forskningspolitik har vi haft sedan 50-talet, numera i första hand i form av en forskningspolitisk proposition vart fjärde år. Wetterberg fruktar att denna ordning leder till att de modenycker som är aktuella just när dessa propositioner kommer till får alldeles för stor betydelse. Hellre då en regelbunden och stabil forskningspolitik, utan speciell dramatik med några års mellanrum.
Pengar behövs, men att bara fokusera på pengarna leder fel, här som på så många andra områden. Inte heller räcker det att satsa särskilt på de mest briljanta forskartalangerna, på det sätt som politker gärna säger att de vill göra. Den riktigt stora frågan är i stället hur vi slår vakt om universiteten som breda, kreativa miljöer där överraskande möten och samtal över ämnesgränserna kan äga rum.
Och ställer man den frågan så måste man också ställa följdfrågan: Är den svenska högskolevärlden rätt organiserad för att skapa dessa arenor och mötesplatser? Svaret är politiskt känsligt för alla som vant sig vid att se högre utbildning och forskning som en variant av regionalpolitik, men ändå ofrånkomligt. Det är bättre att satsa på ett mindre antal forskningsuniversitet än att försöka bygga upp forskningsorganisationer överallt där högre utbildning bedrivs. Forskare kan mycket väl ha arbetsplatser på mindre högskolor, men de bör organisatoriskt vara knutna till ett forskningsuniversitet.
Här är också karriärvägarna viktiga. Doktorandreformen har gett doktoranderna tryggare ekonomiska villkor – även om antalet samtidigt blivit mindre inom en del ämnen – men vad händer efter doktorsexamen? Forskartjänster för yngre och nydisputerade är nödvändiga för att fler ska kunna meritera sig för professurer. Men det finns andra möjligheter.
Förslaget att återinföra lektorstjänster i gymnasieskolan kommenteras ofta som om det var fråga om en rent skolpolitisk reform. Men lektorstjänster skulle också kunna vara en mellanstation för många nyexaminerade forskare i väntan på att professurerna i deras ämne blir lediga. Och samtidigt kan gymnasieskolans koppling till den högre utbildningen stärkas och gymnasierna bli en naturlig brygga till både högre utbildning och forskning.
Också på skolans lägre nivåer borde en starkare koppling till den högre utbildningen och forskningen skapas. Lärare på lägre stadier borde ha kontakt med kvalificerade ämnesföreträdare, inte bara i pedagogik, utan i skolans egna undervisningsämnen, allt för att stimulera och möta elevernas egen nyfikenhet. Gunnar Wetterbergs inställning är uppfriskande – och måste den verkligen vara politiskt kontroversiell?
Uppfriskande är också Wetterbergs påpekande att forskningen, som till själva sin natur är internationell, så ofta beskrivs i nationella för att inte säga nationalistiska termer. Det är just vårt land som ska bli rikare och mera framgångsrikt genom att forskningen förstärks och håller högre kvalitet. Det är ju inget fel med förhoppningarna att det ska gå bra för Sverige – men om det går bra så är förklaringen lika mycket den öppenhet för impulser utifrån som är förutsättningen för god forskning som de insatser vi själva gör i landet.
En slutsats av detta är förstås att vi bör bli mer intresserade av EU:s forskningspolitik. Det skulle rent av kunna vara en svensk profilfråga inom unionen att föreslå att resurser förs över till forskning från andra områden. Mindre jordbruksstöd och mer forskningspengar? I vilken regeringsförkaring kommer det?