"Jag är troende muslim och älskar min religion väldigt mycket. Så mycket att jag var med i en ungdomsorganisation som lär ut den sanna islam och inte den som handlar om våld och att döda.
Men efter ett tag märkte jag att föreläsarna uppmuntrade elever att baktala varandra och prata om varandras dåliga sidor. En del började irritera sig på mig, några snackade skit och förnedrade mig offentligt på Facebook. Jag hade själv gjort ett inlägg och efter det fick jag elaka kommentarer. Det var som om jag, med adhd, kunde smutskastas hur som helst.
I det läget bad jag en av våra ledare att ta bort inläggen. Men han vägrade och jag blev så fruktansvärt arg. Jag tände till och blev högröstad. Det stjäl energi att inte kunna styra sina impulser. Det hela slutade med att ledaren gick ut och varnade andra för mig på grund av min adhd och att de skulle akta sig för att lyssna på mig. Det värsta var att han tyckte att såna som jag inte hör hemma i organisationen och att de hade gjort rätt som skrivit dumma saker om mig.
Hur det känns? Det känns inget bra alls. Jag blev jätteledsen. Det är jobbigt att inte bli accepterad och jag har alltid känt mig underlägsen alla andra. I min enfald trodde jag att jag skulle få vara med i en gemenskap där folk stöttar varandra.
Det här inträffade för ett par år sedan. Men jag har svårt att släppa motgångar, gång på gång rullas allt upp igen och jag blir deppig. Det kan sitta och mala i mitt huvud dygnet runt. Enda gången det släpper är när jag thaiboxas och jag får ut min ilska. Jag ältar mot min vilja. Det är inte så att jag vill göra det men det är ett oavslutat kapitel i mitt liv. Allt det här har gjort att jag fått spänningar i kroppen. Det sätter sig fysiskt. Det som är enkelt för andra är så svårt för oss."