Solig stämning på mörk festival

Fredagen bjöd också på mexikanska duon Hocico, som spisade sin ebm på hårdast tänkbara sätt. Man måste inte gilla musiken för att imponeras av den kompakta aggression som bandet levererar. The tough alliance skulle kröna kvällen med en av sina omtalade singbackföreställningar. Och visst dansade artister och publik i kapp, men om jag måste välja så nöjer jag mig med musiken.

Innan dess gjorde Marit Bergman en spelning som skulle ha varit popmänniskornas eftermiddagste, men det blev något av en besvikelse. Marit Bergman är alltid bra, men under första halvan av konserten var publikkontakten dålig, vilket verkade irritera artisten alldeles kolossalt. Efter ungefär halva setet, vid Adios amigos, släppte det dock och Marit Bergman gick att känna igen. Istället blev det Laakso som bjöd popesteten på det gottaste. Blixtinkallade som ersättare för amerikanska Shiny toy guns gjorde Laakso en briljant spelning. Låtarna från senaste skivan, som låter som en dans på nervtrådar, blir ännu nervigare live, och de gamla bara fortsätter att växa. När jag tänker efter är jag förvånas att Laakso inte är givna på festivalernas största scener än. Det kommer de att vara efter nästa platta.

En annan karamell blev också Hey willpowers tokroliga r´n´b-indie som knäckte en fåtalig publik på festivalens minsta scen Lyran. Det är väldigt få som lyckas tvinga sin publik att dansa en hemkokt fågeldans utan att det blir obekvämt. Den avslutande lördagen innebar samma blandning av pop, spex och svalkande industrivindar som fredagen, med undantaget att solsken byttes till ihärdigt regn. Svensk pop, ordlek och till och med något tänkvärt kul serverades av både Kristian Anttila och Emil Jensen, varav särskilt den senare är svår att överdosera på. Malmöbaserade Tingsek blev också en rolig överraskning då hans souliga pop lyfte oanat mycket live.

När lördagens tidning går i tryck har jag precis tuggat i mig en stor portion av Slagsmålsklubben, vars vansinnigt följsamma powerpop är omöjlig att värja sig från, och väntar med god aptit på the Magic numbers och Pluxus senare på kvällen. Om inget oförutsett inträffar kan årets upplaga av Arvikafestivalen redan nu förklaras som någonting av en succé. Bra musik från väldigt många genrer och en trevlig stämning där fyllan oftast är underordnad musiken, det behövs inte mer än så.