Felet är inte just badvädret, utan att det framstår som ovanligt riskfritt att begå brott när polisen ligger på stranden. Enligt siffror som UNT tagit del av (30/6) tar mellan en tredjedel och hälften av polisstyrkan i Uppsala ledigt under sommaren, något beroende på vilka tjänster man tittar på.
Inget konstigt i det förstås, lagens väktare behöver också lugn och ro. Men den tunna bemanningen ställer till det för brottsbekämpningen: glapp i resurserna på gator och torg, överarbete för de stackare som ännu svettas i uniform, och anmälningar som blir liggande långt in i augusti och september. För bovar och banditer, som saknar lagstadgad semester, är det ett gyllene läge.
Att tillfället gör tjuven gäller dock inte bara i solvarma universitetsstäder – det är ett problem som hela landet dras med. I Sverige blir bara ett av sex anmälda brott någonsin löst, och när det gäller exempelvis inbrott tvingas man räkna uppklarningsprocenten på ena handens fingrar. Det är sämst i Norden och de värsta siffrorna sedan 1930-talet.
Hur blev det så? Det är inte vädrets fel – och svaret kan heller inte vara bristande resurser. Polisen har fått en mer än fyrtioprocentig anslagshöjning sedan 2000-talets början. Både S-regeringarna och i synnerhet Alliansen har dessutom anställt fler poliser, och antalet anställda har under samma period stigit med mer än en fjärdedel. Ändå blir det inte bättre.
Snarare än att skylla på polisen som i gatan står, bör vi leta efter problemet i den organisation som kommenderat ut henne. Vi har inte en utan tjuguen polismyndigheter i Sverige, en för varje län, med egen ledning och byråkrati. Det har länge funnits krav på att rensa upp i myndighetssnåret, och så sent som i mars föreslog Polisorganisationskommittén just detta: en enda nationell polismyndighet.
Klok idé. Det vackra vädret kan vi nämligen inte göra mycket åt, men strukturfelen i svensk polisverksamhet borde vara lätta att lösa.