De yttre förhållande kunde inte vara bättre. Parksnäckan var helt utsåld och solen värmde fortfarande när de inledde med en norsksvensk låt. Finstämt och vackert som det sedan kom att se ut under i stort sett hela konserten. Sofia Karlsson är ju en av Sveriges mest begåvade sångerskor inom visfacket och hon fick många tillfällen att briljera med sin ljusa och klara sopran, helt befriad från störande vibrato. Det var intimt och det var snyggt, men det kändes inledningsvis lite trevande. Det var först i hennes helt unika version av den annars så testesteronfyllda Till Havs som det riktigt brände till. Ursnyggt sjungit och med en helt egen och läcker frasering. Innan paus bjöd hon även på ett antal kompositioner av Dan Andersson och Thorstein Bergman och fick förstås stort bifall.
Sofia Karlsson är rutinerad och även bra på "mellansnacket" och hennes presentationer av bandmedlemmarna gick hem hos publiken. Vi fick således veta att alla medlemmar, förutom att vara bra på sitt respektive instrument, även var väldigt duktiga på att backa med släp.
Efter paus inledde Sofia Karlsson tillsammans med dragspelerskan Lisa Eriksson och gitarristen Gustaf Ljunggren med ett helt akustiskt nummer, Du Liv. Helt utan mikrofoner fick de fram en fantastisk känsla i sin sång och publiken lyssnade andäktigt. Mycket snyggt. Sofia Karlsson är inte bara en bra sångerska utan hennes texter är laddade och de blir aldrig banala.
Nu blev det också lite mer liv i konserten med några snabba och spännande låtar. Lisa Eriksson och basisten Dan Berglund fick briljera med en vals av Astor Piazzolla. Publiken fick önska låtar och vi bjöds på Flickan och kråkan och en Visa från Kåkbrinken där Sofia Karlsson lyckades med konststycket att trots att hon glömt texten - hon fick titta på ett CD-konvolut - komma igenom låten och charma publiken. Sedan fick vi köra i refrängen till Jag spelar för livet. Det lät förstås bra, vi är ju i körsångens Mecka. Därpå följde ett avsnitt där först Lisa Erikssons digitaldragspel visades upp. Efter diverse ljudproblem fick sedan en kille i publiken komma upp och hjälpa till att trycka på knapparna på dragspelet när orkestern spelade upp. Det kanske låter grinigt, men jag tycker att det numret var rätt tramsigt, obegripligt och alldeles för långt.
Som avslutning bjöds vi på ett finstämt stycke av Staffan Hellstrand och som extranummer den vackra Stanna kvar, en visa skriven till alla er som orkar vara ihop med någon. Och visst var det så att alla ville vara ihop med Sofia Karlsson och hennes fantastiska band denna mycket underhållande kväll.