Eva har flyttat in med sin son i en friggebod på föräldrarnas tomt. "Socialtjänsten har sagt att de inte godkänner en hyra över 3 000 kronor i månaden, så det här blev enda alternativet för mig", säger hon.
En kvinna vi kan kalla Eva insjuknade för ett år sedan i feber som inte gått ner sedan dess. Det är inte corona och läkare försöker utreda vad det handlar om. Eva studerade till ett vårdyrke men kunde inte fortsätta på grund av smittorisken.
Studielånet upphörde och eftersom hon saknar a-kassa består hennes inkomst sedan i fjol av försörjningsstöd. Eva är runt 30 år och ensamstående mamma. Hon har 5 000 kronor i månaden att leva på för sig och sonen, inklusive underhållet från ex-mannen. Till följd av sin dåliga ekonomi har hon flyttat in i föräldrarnas friggebod på deras gård i Uppsalatrakten där hon bor tillsammans med sin son som är i förskoleåldern.
– Socialtjänsten godkänner inte en hyra över 3 000 kronor i månaden. Eftersom jag inte hittat någon lägenhet med den hyran bor vi i friggeboden, berättar Eva.
Hon tycker det är bra att kommunen ska göra en brukarrevision, det vill säga undersöka hur de som ansöker om bidrag upplever bemötandet.
– Jag har haft många socialsekreterare, en del är trevliga, andra behandlar en som kriminell. En inledde vårt första möte med att säga: "Om vi vill kan vi drogtesta dig". Det gjorde mig ledsen men jag försöker att inte visa så mycket känslor hos socialtjänsten.
"När man ansöker om bidrag hos socialtjänsten blir man inte alltid lyssnad på", tycker Eva. Hon ser positivt på kommunens planer att undersöka hur personer med försörjningsstöd upplever mötet med socialtjänsten.
Eva berättar att socialsekreterarna gör ingående kontroller för att ta reda på om hon äger något som gör att hon inte har rätt till bidrag. Hon har fått veta att de kan göra hembesök för att se om hon har till exempel smycken.
– Jag förstår om de gör vissa kontroller men det blir så att alla straffas för att några gjort fel. Att vara beroende av bidrag har gjort att jag känner mig mindre värd.
För ett tag sedan tappade hon en halv tand.
– Egentligen skulle jag först ha gått till tandvården och begärt ett kostnadsförslag. Det skulle jag visa upp för socialtjänsten så att de kunde avgöra om de skulle betala men det hade tagit veckor. Jag hade så ont att jag inte kunde vänta så mina föräldrar betalade räkningen på 2 000 kronor. Enligt socialtjänsten hade jag gått fel väg och de ville inte stå för kostnaden.
Sonen går på en förskola som ligger fyra kilometer hemifrån.
– Jag har inte rätt till busskort eftersom det krävs att det är minst fem kilometer till förskolan. Det är för farligt att gå dit längs vägen så mina föräldrar skjutsar eller ger mig busspengar.
Eva läser sagobok med sonen. Han går på en förskola som ligger fyra kilometer från hemmet. Det är för nära för att hon ska få bidrag till busskort.