I söndagens tidning berättade UNT om Rebecca – en ung kvinna med intellektuell funktionsnedsättning som flytt från sin familj för att hon utsatts för hedersvåld, och som samhället inte lyckats hjälpa.
Tyvärr är Rebecca långt i från ensam om sitt öde.
Ann Hillström, särskollärare på Fyrisskolan i centrala Uppsala, minns mycket väl första gången hon insåg att en av hennes elever levde i en hederskultur. Det hela uppdagades när en tjej i Anns klass hade varit på Biltema med sin mamma och träffat en äldre man. Mannen hade hört att tjejen och mamman pratade samma språk som honom och sökte kontakt med dem.
– Det här hände under jullovet. Vid nyår bestämdes det att tjejen och mannen skulle gifta sig. Enligt tjejen sa mannen att han var jättekär i henne och hennes mamma blev glad över att det var någon som ville gifta sig med hennes flicka. Sen gick det som det gick. De gifte sig, han fick uppehållstillstånd och hon blev blåslagen, säger Ann Hillström.
Hon sitter bredvid skolsköterskan tillika kollegan Margareta Lundqvist i Fyrisskolans källare. Här har de många gånger suttit och haft desperata överläggningar kring hur de ska hjälpa särskoleelever som lever i ständigt förtryck.
– Innan man stötte på det första gången så hade man bara hört om att det fanns hedersrelaterat våld och förtryck, men någonstans trodde man kanske inte att det fanns här. Det är först när man står öga mot öga mot det som man förstår vad hedersförtryck innebär och man blir nästan desperat och tänker vad ska jag göra? säger Margareta Lundqvist.
Båda poängterar att det såklart inte är alla elever som är drabbade, men att samhället måste våga prata om hedersförtryck och tvångsäktenskap eftersom det är vardag för många killar och tjejer. Och det är en problematik som de på särskolan regelbundet ställs inför.
Både Ann Hillström och Margareta Lundqvist räknar upp ett flertal olika ungdomar de mött under åren som kontrollerats med järnhand av sina familjer. Det rör sig om alltifrån elever som inte tillåts skaffa kompisar, fotas i skolkatalogen eller vistas utanför hemmet, till elever som fysiskt misshandlas av familj och släktingar. Gemensam nämnare är att samtliga av ungdomarna tvingas eller luras in i äktenskap.
– En morgon när jag kom hit satt det en flicka här som hade packat sin lilla ryggsäck. Hon hade hört föräldrarna prata kvällen innan när de trodde att hon sov om att de skulle ta henne till morbroderns hemland och gifta bort henne där. Innan hade de sagt till henne att de bara skulle åka på en vanlig semester, säger Margareta Lundqvist.
Hon berättar om hur hon och Ann Hillström genast kontaktade socialtjänsten och släppte allt annat för att hjälpa flickan. Och om hur de kämpade under en längre tid för att få in henne på ett skyddat boende.
– Men när man har en utvecklingsstörning förstår man inte vad det innebär att hålla sig gömd. Föräldrarna lyckades få kontakt med flickan genom att hon hade skrivit till sin syster på Facebook. Nu har det gått några år och hon är hemma igen hos familjen och är gift.
Margareta Lundqvist tar en paus och suckar uppgivet innan hon fortsätter:
– Den här flickan hade tidigare bott i fosterhem för att det fanns en risk att hon skulle giftas bort. Det blev hon också men mannen höll på att mörda henne så hon fick skilja sig. Men för familjen var det en stor skam och därför ville de gifta bort henne igen och det var då hon kom med sin lilla ryggsäck den där dagen.
Fyrisskolans särskola samarbetar sedan en tid tillbaka med Jällas och Bolandsskolans gymnasiesärskolor för att ta fram en gemensam handlingsplan för hur skolpersonal ska hantera ärenden som rör elever som utsätts för hedersförtryck.
Även den ideella organisationen Tjejers rätt i samhället (Tris) är inkopplad i arbetet. Men för att verkligen kunna hjälpa drabbade tjejer och killar tror Ann Hillström och Margareta Lundqvist att det framför allt krävs en förändring från myndighetshåll.
– Socialtjänsten har inte tillräckligt med kunskap om den här gruppen som har en intellektuell funktionsnedsättning. Om de här ungdomarna blir placerade på ett skyddat boende så förväntas de klara sig själva där som en vanlig vuxen, vilket inte de inte gör. Dessutom förväntas ungdomarna kunna göra anmälningar och ansöka om skydd och bistånd med mera på egen hand, säger Ann Hillström och poängterar vilken desperation och vilket trauma som ungdomarna utsätts för.
– De här tjejerna och killarna bryter upp med hela sin familj och allt de känner. Och i det läget förväntas de kunna lotsa sig igenom en massa byråkrati, säger Ann Hillerström.