Framför centralstationen i Uppsala står Bror Hjorts skulptur Näckens polska. Sju personer har ställt sig precis intill skulpturen. I händerna håller de varsin mobiltelefon. Ingen av dem tittar upp från skärmen.
– Vi släpper lite nycklar, säger Lars-Åke Nordén.
Pip och smällar hörs ur telefonerna. Någon ler.
Från skulpturen sträcker sig nu åtta armar i olika färger.
– Det är vi, säger Veronica Carlsson och pekar på telefonskärmen.
På skärmen lyser Näckens polska flammande grönt.
–Nu har vi tagit den här, säger hon.
Jag tittar upp från hennes telefon och ser den orörda skulpturen i dagsljuset. Inget spår av den gröna energin.
– Det pågår ett osynligt krig, säger Veronica Carlsson.
Det är Google som ligger bakom spelet Ingress som man kan ladda ner och spela i sin Androidtelefon eller iPhone.
– Spelet lägger på saker på verkligheten, så att det man gör händer på gatorna omkring en, säger Olof Ekström.
– Jag kände ingen här innan jag gick med, säger Veronica Carlsson.
– Det utmärkande med spelet är den sociala aspekten, säger Gide Johnsen. Vi har lärt känna varandra genom det här.
– Några träffar jag säkert ett par, tre gånger i veckan, säger Olof Ekström.
Han berättar att han har träffat andra spelare både genom spelets chatt eller på olika platser runt om i stan.
– Man kan lista ut vilka som spelar när man är ute, säger han.
Bakgrunden till spelet är att det sipprar en okänd energi från speciella platser på jorden, ofta rör det sig om konstverk men det kan även vara byggnader eller någon mänsklig bedrift.
Som spelare väljer man sida, vill man välkomna den okända formen av energi och tror att den kan gynna människan, då väljer man de upplysta, de gröna, men om man vill kämpa emot den och försvara mänskligheten mot den, då väljer man motståndsrörelsen, de blå.
– Motståndsrörelsen ger signaler om att de bara förstör, säger Olof Ekström. Jag tycker att det är coolare att vara med i den sidan som är med och bygger upp något.
Han och de sex andra spelarna framför skulpturen är med i de upplysta, de gröna.
Jag får höra att det runt om i Uppsala finns omkring 1 300 konstverk som i spelets värld är portaler. Det pågår ett krig mellan de båda sidorna som vill erövra så många portaler och så stora områden som möjligt.
Just när vi träffas har de gröna övertaget i Uppsala.
– Ingresspelare har otroligt bra koll på alla statyer i Uppsala, säger Gide Johnsen.
Några har satt sig ner vid skulpturen.
– I början tyckte jag att det var ett underligt spel, säger Veronica Carlsson. Jag förstod inte syftet med att gå och trycka på en telefon. Men sen har det blivit ett roligt kall. Man vill inte att Uppsala ska bli förstört.
– Vi var i Norrtälje igår, berättar Olof Ekström.
– Vi samarbetade med tre spelare där, fortsätter Veronica.
Jag frågar om de tog någon portal.
– Hela stan väl, säger Veronica och vänder sig till Olof.
– Ja, säger han och skrattar.
För att erövra en portal måste man befinna sig i närheten av den och sedan hacka den, något man gör genom en knapptryckning på sin mobiltelefon. För att göra portalen extra motståndskraftig mot attacker från motståndarlaget krävs att upp till åtta personer samarbetar.
– Så fort vi ser att smurfarna bygger en "8-portal" får vi snabbt ta oss dit och skjuta ner den, säger Gide Johnsen.
Han kallar spelarna i det blåa laget för smurfar och spelarna i det gröna laget för grodor. Gide har spelat Ingress i över två år.
– Det är ett strategiskt platsbaserat realtidsspel, säger han. Du spelar i den verkliga världen. Man sitter på bussen, slår på scannern och då kan man bomba lite, säger han.
Gide visar en karta med lysande blå och gröna prickar på sin telefon. Det är portaler och färgen visar vilken sida som i nuläget tagit över dem. Man får i realtid veta vad andra spelare skjuter ner, vilka portaler som tas över och kan chatta med varandra via spelet.
Gide pekar på mobilens skärm.
– Han är här bakom. Gide vänder plötsligt blicken bortåt. En motståndare, säger han. Nu sköt han ner en portal som vi ägde.
Det finns ungefär ett par hundra spelare i Uppsala, tror Gide. Själv spelar han i Uppsala men även i Stockholm där han jobbar.
– Jag brukar spela på lunchrasten, säger han. Och till och från jobbet spelar man ju.
Att ha med sig extrabatterier till mobiltelefonen verkar vara standard när man ger sig ut och spelar.
– Det finns inte många ingresspelare som inte har extrabatterier med sig, säger Gide. Man kan ju vara ute i 5 - 6 timmar.
– Jag spelar så fort jag rör mig, så fort jag är på väg någonstans, säger Olof Ekström.
– Ja, bara man går till affären spelar man, säger Veronica Carlsson. Ibland försvinner man in i sig själv och kan nästan krocka med folk när man spelar.
När man har hackat flera portaler kan man binda ihop dem till triangelformade fält. Det område som finns innanför den triangel som då bildas tillhör den erövrande sidan, då lamslås andras förmåga att koppla ihop portaler inom området. Tills dess att fältet rivs av motståndarna.
Elise Andersson är tio år och den yngsta spelaren i gänget. Hon tycker att det som är lockande med spelet är att man kan spela nästan var som helst. Hon brukar spela tillsammans med sin pappa, Erik Andersson.
– Några har sagt "Det här är det sjukaste jag har sett" när de sett oss, berättar han. Det var när vi stod tretton personer vid SF med våra mobiler.
Vid ett annat tillfälle gjorde deras spelande polisen nyfiken.
– Vi gick ett gäng i Stadsträdgården och så kom det fram poliser och undrade vad vi höll på med, berättar Olof Ekström.
– De hade fått höra att ett gäng ungdomar med mobiltelefoner varit där, säger Lars-Åker Nordén.
– Vi blev så glada för att de kallade oss ungdomar, vi var ju trettio plus, säger Erik Andersson.
Nu går de tillsammans mot Gunnar Leches Park. Här finns ännu en portal. Det är den stora gungan, även den tillhör i nuläget de gröna.
Olof Ekström och Veronica Carlsson sätter sig på en bänk medan de andra står vid gungan.
– Östra stationsnyckeln? Det är Erik Andersson som kommer bort till bänken och frågar.
– Jag har, säger Olof. Han tittar ner på sin telefon. Trycker ett par gånger på den. Jag har droppat, säger han.
Erik vänder sig om och går tillbaka mot de andra.
Lars-Åke Nordén tittar på sin telefon.
– Nu ser jag att det är lite blått där borta, säger han. Då kan vi ju gå dit sen.