Illustration över hur Kap København på norra Grönland ser ut i dag. Illustration: Beth Zaiken.
– Det är väldigt roligt att ens forskning hamnar på framsidan i Nature, en av världens ledande tidskrifter för vetenskap. Det är en höjdpunkt i karriären kan man säga, säger Ian Snowball, professor i kvartärgeologi vid Uppsala universitet.
Forskargruppen, där 40 forskare från hela världen ingår, har vid en fjord på Grönlands nordligaste punkt funnit två miljoner år gammalt dna, vilket är världsunikt. Det förra rekordet sattes 2021 och togs från mammutar i Sibirien som levde för omkring "endast" en miljon år sedan.
– Vi har rekordet i dag, men i framtiden kommer det sannolikt slås av en annan, eller samma, forskargrupp, säger Ian Snowball.
Dna-spår har visat att bland annat renar, harar, gran och poppel har funnits i området under perioden. Det mest spektakulära fyndet är spår av mastodonter, ett slags elefantdjur som man aldrig kunnat tro fanns på Grönland.
– Det dna vi har tagit fram är inte komplett, det har brutits ner en del under tiden. Så man kan inte fastslå på artnivå, men man kan se vilken familj av djur och växter det rör sig om som funnits i ekosystemet.
Ian Snowballs roll i forskarteamet har varit att datera platsen som heter Kap København-formationen och är ett cirka 100 meter tjockt sedimentlager. Proverna som togs därifrån är endast några miljondels millimeter långa.
– Man ville prova och se i fall det gick att få fram dna där, och det visade sig fungera. Så det var en upptäckt sprungen ur nyfikenhet egentligen.
Illustration över hur området på norra Grönland kan ha sett ut för två miljoner år sedan. Illustration: Beth Zaiken.
Genom paleomagnetism kunde Ian Snowball datera ett lager till att vara mellan 1,9 till 2,1 miljoner år gammalt. Klimatet var där under en period på 20 000 år milt innan permafrosten begravde området och kapslade in organismer fram till vår tid.
– Vi fick ett negativt resultat som var intressant. Vi har inte hittat dna-rester från rovdjur. Det har troligtvis att göra med att rovdjur finns i ganska små mängder så det är lägre chans att hitta dna från dem i tillräckliga mängder för att med dagens teknik upptäcka dem.
Förhoppningen är nu att resultaten ska bana väg för vidare forskning inom området.
– Förhoppningsvis kommer det att utvecklas nya och bättre dateringsmetoder. Nu har vi visat att det finns där ute, så det får kanske fler att göra mer systematiska undersökningar. Kanske finns det andra platser där man kan hitta liknande välbevarade prover.