Före flykten
”Jag är född 1963 i Sarajevo i dåvarande Jugoslavien. Vi levde helt vanliga liv, som i västeuropa även om vi inte tillhörde väst. Vi studerade och hade det bra. Det var inte viktigt vilken religion eller grupp man hörde till, och jag och min man var ett av många blandäktenskap.
När kriget bröt ut 1991 blev plötsligt religion och nationalitet otroligt viktigt; plötsligt blev vi serber, kroater och muslimer. Det förändrade synsättet var en chock för mig, jag kunde inte finna mig i det. Jag blev otroligt besviken på människor runtomkring mig för att de plötsligt ändrade sina värderingar. Chocken övergick sedan i rädsla, för jag förstod att människor som jag och min man inte hörde till någonstans.
Det konstiga är att det blir en vardag i krig också. Vi fick gömma oss för granater ibland, men vi hade ju fortfarande våra jobb att gå till. Men 1993 flydde vi, när vårt första barn bara var några månader. Vi ville hitta trygghet och en framtid.
Vi valde Sverige eftersom vi läst att man där har en bra politik och att man tar hand om barn och äldre. Mina främsta frågor var om vi skulle få tak över huvudet och om vi skulle få blöjor till vår dotter. Tänk att så mycket kan ändras så snabbt! Vi hade hus och jobb, var utbildade och levde bra liv. Och ett par år senare är det enda du frågar efter tak över huvudet och mat.”
I ett nytt land
”Vi kom först till Ystad, sedan flögs vi till Luleå. Det var den 1 maj 1993 och ändå var det var is överallt. Vi togs emot på en flyktingförläggning och det var först då, när jag såg andra människor också bli omhändertagna och stå i en lång kö till matsalen, som jag förstod att vi var flyktingar. Det kändes som att inte riktigt längre vara människa.
När vi fick uppehållstillstånden, det var en stor lycka … då kunde vi börja bygga upp vår framtid. Kriget var inte vårt val, inte att fly, inte att bo i Sverige. Men nu var vi här och då insåg vi att vi måste göra något bra av det. Vi ville inte bo segregerade, utan bli en del av samhället.
Vi hörde att det inte fanns så många invandrare i Norrland, så vi flyttade till Östersund. Det är det bästa vi gjort. Vi fick svenska vänner, lärde oss språket och lärde oss mycket om det svenska samhället. Men det tog lång tid att komma in i arbetslivet.
Efter SFI läste vi svenska på både grundskole- och gymnasienivå och trots att både jag och min man var utbildade agronomer behövde vi läsa om flera grundskoleämnen. I stället för att se varje individ drogs alla ... vad är det man säger ... över en kam. Min man brukade skämta och säga att rätt vad det är får vi gå om dagis också.
Vi flyttade till Uppsala när min man sökte till agronomprogrammet på Ultuna, för att läsa till det som behövdes. Jag tänkte att nä, varför ska jag läsa samma sak igen. Så jag valde i stället att läsa till kemiingenjör.”
Så blev det
”Jag vet att jag bryter, men jag är en del av Sverige. Jag är oerhört glad att vi kom just hit, jag tycker verkligen om Sverige och det liv som vi har byggt upp här. Men jag kommer aldrig att glömma vem jag är och jag vill att mina barn ska känna till sina rötter. Vi mixar våra traditioner med de svenska, det går jättebra! Vi åker ofta tillbaka och hälsar på, nu över jul åker vi till Serbien och Bosnien.
Svenskar kan vara lite svåra att komma inpå livet. Men om man är öppen för förändring, är nyfiken och vågar visa vem man själv är, då öppnar sig svenskar för en. Ni svenskar är väldigt accepterande.
Jag är stolt över hur öppna jag och min man var, att vi såg möjligheterna och anpassade oss. Man får inte bygga murar runt sig om man kommer till ett nytt land. Och samhället måste se de som kommer som människor, inte bara som flyktingar eller invandrare. Jag funderar på att bjuda hem en syrisk familj, för jag tror att vi som redan invandrat hit kan hjälpa de nya att förstå det svenska samhället.”