Det kan alltså vara frågan om ett ”normalt” väderfenomen. Men i ljuset av rapporter om krympande istäcken, är det inte förvånande att det inträffade också väcker farhågor om hur den globala uppvärmningen påverkar ismassorna, och därmed miljön, i Arktis.
För även om det plötsliga tövädret i juli kan förklaras av vädergudarnas regelbundna nyckfullhet, råder det inget tvivel om att Arktis isar krymper och temperaturen stiger. Isarna krymper förstås varje sommar, för att därefter växa till sig vintertid. Men sett över tid har det arktiska isbältet krympt med drygt tio procent varje decennium sedan 1970-talet. Även snötäcket över glaciärerna har minskat med uppemot en femtedel sedan 1960-talet.
Det minskande istäcket har i sin tur öppnat dörren för en verksamhet som riskerar att ytterligare påverka miljön i Arktis. Regionen är rik på naturtillgångar. Här finns både mineraler och stora reserver av olja- och naturgas. Tidigare doldes dessa av ogenomträngliga istäcken, men nu börjar de helt plötsligt bli tillgängliga för exploatering.
Detta har fått både oljeföretag och länderna i närheten att intressera sig ytterligare för regionen. Med höga råvarupriser på världsmarknaden finns stora vinster att göra. Det är här miljörisken ligger. Utan reglering och ordentlig tillsyn kan konflikter mellan olika parter uppstå och miljön hotas av nedsmutsning vid oljeborrning och mineraljakt. Med internationella avtal och kontroll av närvarande företag är det dock jämförelsevis enkelt att avvärja dessa miljöhot.
Den globala uppvärmningen låter sig däremot inte avtalas bort med några penndrag. Detta är det stora hotet som hänger samman med de smältande isarna. Temperaturökningen vid Arktis har varit dubbelt så hög som i resten av världen – 1,5 graders ökning sedan 1950-talet att jämföra med den globala siffran 0,7.
Orsaken till detta är de landmassor eller havsytor som kommer i dagen är mörkare än den vita snön och isen och följaktligen absorberar mer solljus. Detta ger en förstärkt, lokal värmeeffekt, vilket i sin tur leder till ytterligare is- och snösmältning och så vidare. Fortsätter isen att smälta i samma takt kommer det att få konsekvenser både för Arktis och resten av världen, sannolikt värre för den senare.´
För även om det så klart inte är roligt om Arktis skulle bli isfritt sommartid, är det ingenting mot vad som drabbar oss globalt, när vattennivåer stiger, havsströmmar ändrar riktning och tundrans eviga tjäle tinar upp och frigör stora mängder lagrad koldioxid. Vad händer till exempel med Uppsala, Stockholm och de andra kommunerna runt Mälaren om vattennivåerna stiger? Och vad händer med vårt klimat den dag Golfströmmen inte längre passerar förbi Norge?
Det är lätt att ge upp inför sådana framtidsutsikter, men det är viktigt att komma ihåg att slaget ingalunda är förlorat. Genom miljöskatter, utsläppsrättigheter och liknande kan klimatneutralt beteende stimuleras. Och från svensk horisont kan vi påverka synen på utsläpp inom EU, vilket i sin tur kan påverka nationer som USA och Kina. Om flera av de största utsläppsländerna går före, minskar behovet av världsomspännande klimatavtal.
Det viktiga är att arbetet sker och att det sker nu – och att vi inser hur viktigt bevarandet av Arktis isar är för hela världens klimat. Det viktigaste är att vändningen kommer innan utvecklingen har gått så långt att den inte går att vända och att vi hamnar i ett helt nytt klimatläge. En sådan utveckling går dock att undvika.
Om det är någonting historien har lärt oss är att vi kan besegra de mest oöverstigliga hinder, att det som ser omöjligt ut i dag, blir verklighet i morgon. Om bara några länder tar täten, kan även Arktis isar räddas. Men innan dess får vi nog vänja oss vid isfria somrar i norr.