En stor fördel med att bara vara två kolleger är snabba beslutsvägar och närheten mellan beslut och handling. Nackdelen är sårbarheten. Ifall något händer har man ingen annan att vända sig till.
- Efter en trafikolycka var jag borta ganska länge. Om vi varit fler hade vi kunnat fördela arbetet då, säger Lena Nilsson.
I 20 år har hon och Anneli Olson varit varandras enda kollega, på Riksteaterns regionkontor i centrala Uppsala.
- Det är så himla lugnt och skönt, säger Anneli Olson och skrattar.
Sida vid sida sitter de i en blå tvåsitssoffa i hennes rum. I soffan brukar Lenas hund Hugo ofta ligga och snusa, men han är på trimning den här dagen. Riksteatern är en turnerande teater och en ideell organisation som stödjer lokala teaterarrangörer. Här på regionkontoret i Uppsala ansvarar Lena Nilsson för ekonomin och ungdomsverksamheten. Anneli Olson sköter administrationen kring bland annat styrelsen och utbudet. De arbetar mycket tillsammans, men med delvis olika nätverk och arbetsgrupper.
Ibland kan de sakna fler att prata med och en större grupp som har gemensamma fester och middagar. Helt ensamma är de dock inte. De delar lokal med Uppsala läns bildningsförbund och har lite kontorsgemenskap med dem. Två gånger om dagen fikar de tillsammans.
- Det är skönt för då pratar vi aldrig jobb, säger Anneli Olson.
- Om det bara var vi, gud vad tråkigt, säger Lena Nilsson och skrattar.
Men i stort sett är de hänvisade till varandra.
- Om det inte skulle funka måste det bli oerhört svårt. Uppstår en konflikt är man så utlämnad när det inte finns någon personalchef att vända sig till, funderar Anneli Olson.
Själva har de sluppit konflikter genom att säga vad de tycker och ha stor respekt för varandra. Man får vara lyhörd och anpassa sig. De klarar att upprätthålla en professionell nivå genom att ta ansvar för sina arbetsuppgifter och inte blanda ihop arbete och privatliv.
- Vi är väldigt ärliga mot varandra. Det är en förutsättning, säger Anneli Olson.
- Vi låter ingenting ligga och pyra, inflikar Lena Nilsson.
- Båda är lösningsinriktade och vi orkar inte tjafsa, säger Anneli Olson.
Deras växelvisa repliker bildar en lång fläta. De skrattar mycket och verkar trivas ihop. Men privat umgås de sällan, även om deras döttrar är kompisar och deras män kommer bra överens. De bjuder sällan hem varandra och åker inte på semester ihop.
- Det är skönt att ta en paus, förklarar Anneli Olson.
Tröttnar på varandra gör de dock aldrig.
Om man är fler än två, men fortfarande få på en arbetsplats kan det vara bra att försöka rotera. Då är man mindre sårbara ifall någon blir sjuk. Det finns även goda skäl till att inte jobba med samma person hela tiden. Det säger Håkan Sandberg, docent i pedagogik vid Mälardalens högskola. I sin forskning om team på arbetsplatser, det vill säga mindre grupper som samarbetar i ett bestämt syfte, har han sett att kolleger i en grupp med färre än fem tenderar att bli mer familjära och mindre professionella. I en så intensiv arbetsrelation kan det uppstå förälskelser och personlig problematik.
- Byt parhäst då och då, råder han.
Parhästar finns på många ställen, till exempel bland lärarkolleger, inom socialtjänsten och sjukvården. Håkan Sandberg ger även ett exempel ur fiktionen.
- Poliskommissarie Kurt Wallander skulle behöva byta ut några av sina kolleger emellanåt. Det skulle öka problemlösningsförmågan och ge ett bättre välbefinnande.
Men man ska inte kasta ut barnet med badvattnet, tillägger han. Det finns hållbara parrelationer. Det är Anneli Olson och Lena Nilsson på Riksteatern ett bevis på.