”Jag är en tävlingsmänniska. Det ger tydliga mål och har man något att sträva efter blir man noggrannare i vardagen”, säger Gabriella Larnebring.
– Jag fattar det inte riktigt. Har inga ord. Men när jag blev godkänd i provet insåg jag att det är stora skor att fylla att vara mästare. Och självklart – jag är jätteglad, säger hon och sätter på sig sitt hovslagarförkläde i skinn.
Hennes två jakthundar, Brita och Hugo, gör sig redo att följa med matte till smedjan. Jakt är hennes hobby som hon också lägger mycket tid på.
Vi träffar Gabriella eller Gabbi som hon kallas, på onsdagen, samma dag som hon ska till Blå Hallen och få sitt mästarbrev. Hennes föräldrar är på besök för att följa med till ceremonin på Stockholms stadshus.
Det är inte första gången. När Gabriella fick sitt gesällbrev 2016 lärde de sig att de måste vara där tidigt för att få en plats långt fram.
Sammanlagt är det 180 hantverkare som får sina hantverksbrev den här gången. Tio av dem är från Uppsala län. Nio får gesällbrev medan Gabriella blir mästare.
– Jag älskar mitt jobb! Yrket har sån bredd och man blir aldrig fullärd. Och hästar är fantastiska. Så ärliga, häftiga individer. Relationen till dem behöver inte bäddas in i bubbelplast och den kan inte förstöras med ord, säger Gabriella Larnebring.
För att få hantverkstiteln mästare krävs: ”skicklighet och erfarenhet” och minst sex år i yrket.
Och efter sin hovslagarutbildning har Gabriella fördjupat sina kunskaper i hästens anatomi och rörelseapparat. Hon kan smida egna hästskor av järn. Hon vet hur hästens foder påverkar hovarna. Hon kan hovsjukdomar, smittskydd och läsa av en unghäst.
Med andra ord är hon en blandning av smed, ”hästortoped”, pedagog – hon har lärlingar – ”hästdietist” och inte minst psykolog för häst och även för människa då och då.
– Är ägaren nervös för hur hästen ska bete sig kan det smitta av sig på hästen som blir orolig. Då är det bättre om ägaren går därifrån en stund, säger hon.
När Gabriella ska smida en hästsko värmer hon upp en platt järnbit i en gasolässja, hovslagarens ugn. Där i värms järnet upp till mellan ofattbara 4 000 och 5 000 grader.
När Gabriella ska smida en hästsko värmer hon upp en platt järnbit i en gasolässja, hovslagarens ugn. I ässjan värms järnet upp till mellan ofattbara 4 000 och 5 000 grader.
När järnbiten bytt färg från svart till glödande röd tar hon ut den och slår med hammaren på järnet mot den runda delen av städet. Successivt formas järnbiten till en halvcirkel.
– I det här momenten får tjejer jobba lite annorlunda än de manliga hovslagarna. Männen som har mer muskler kan smida längre medan vi får värma upp järnet flera gånger, säger hon. Yrket är tufft och ibland kan alltså kvinnor ha nytta av en annan teknik än sina manliga kolleger. En annan sån situation är om en häst börjar rycka och dra åt sig benet som hovslagaren jobbar med. Då gäller det att hålla emot.
– Vi tjejer är inte lika starka om hästen rycker. Men då får vi jobba smartare och lära oss att hantera hästen tryggt och lugnt och bygga tillit för att de inte ska bete sig på det sättet, säger hon.
Strax är Gabriellas hästsko färdig. De sista hammarslagen drar hon iväg med full kraft så det dånar mellan smedjans väggar.
– Det är frigörande att smida, speciellt om man är lite arg, säger hon och skrattar.
Under en period jobbade Gabriella Larnebring med att bygga sulor till pjäxor. Då kom hon att intressera sig för hur vinklar på en sula till exempel kunde påverka människors ligament och leder.
Uppskattningsvis finns cirka 5 000 hovslagare i landet. Av dem är 3 000 registrerade hos Svenska hovslagareföreningen varav 30 procent är kvinnor. Men få tjejer vidareutbildar sig och det vill Gabriella ändra på.
– På grundutbildningarna är tjejerna i majoritet just nu och jag vill inspirera dem och andra kvinnliga hovslagare att fortsätta utbilda sig och bli gesäll och mästare. Som mästare tänker jag vara en förebild, säger hon.
Själv tyckte hon att hennes grundutbildning på två år var alldeles för kort.
– Det finns hur mycket som helst att lära sig i det här yrket och ju mer man lär sig desto mer ödmjuk blir man.
Själv har hon inte haft många kvinnliga förebilder. När hon gått en kurs eller clinic har ledarna alltid varit män.
När järnbiten bytt färg från svart till glödande röd tar Gabriella ut den och slår med hammaren på järnet mot den runda delen av städet. Successivt formas järnbiten till en halvcirkel.
Gabriella Larnebring kommer från Sundsvall och har tävlat i mansdominerade sporter på elitnivå bland annat i världscupen i skicross och downhill cykling.
– Jo, jag är en tävlingsmänniska. Det ger tydliga mål och har man något att sträva efter blir man noggrannare i vardagen.
Hon vill hålla samma nivå i vardagen på jobbet som när hon tävlar. Ligga på topp. På så vis har tävlandet präglat hennes yrkesliv.
Som lärling åkte hon till England och tävlade för landslaget i hovslageri.
– Där tittade killarna mycket på oss tjejer och undrade om vi verkligen kunde smida en sko. När de förstod att vi skulle tävla tyckte de att det var kul att vi var med, säger hon.
Det som fick upp hennes ögon för hovslagaryrket var inte bara att hon gillade hästar. Under en period jobbade hon med att bygga sulor till pjäxor. Då kom hon att intressera sig för hur vinklar på en sula till exempel kunde påverka människors ligament och leder.
– Det ena ledde till det andra och jag började fundera över hur det fungerar med hästarnas kroppar och deras skor, säger Gabbi.
Gabriella varmskor de hästar som hon jobbar med. Det ryker och fräser när hon sätter skon på hästens hov.
Hon kom fram till att hoven är en spegelbild av hästens exteriör. Sen var det klippt. Hovslageri blev hennes mission.
Att hon sysslat med mycket idrott är hon glad för i dag. En stark kropp behövs för att klara yrket med den ansträngande arbetsställningen; ofta står hovslagaren med överkroppen upp och ner. Hon tränar också för att inte slita ut sig.
För att få hantverkstiteln har Gabriella klarat av ett mästarprov under tidspress: att smida tre olika slags specialskor med märkliga dimensioner och former på millimeter när. Dessutom sko en häst och göra fyra handsmidda skor.
När Gabriella skor varmskor hon hästarna. Det innebär att skorna som hon sätter på är glödheta och hovarna ryker och fräser.
Gabriella Larnebring i arbete med hästen Fria.
Får inte hästen ont?
– Nej, inte hästen men vi hovslagare bränner oss ibland. Hoven är som en nagel på människa, där har hästen ingen känsel, säger hon och tillägger:
– När man varmskor ska sko och hov smälta ihop till en enhet, inga skarpa kanter eller ojämnheter får finnas.
Gabriella Larnebring bor i ett 1700-talshus i Krusenberg söder om Uppsala. Just nu är hela huset fullt av höstkantareller som ligger på tork.
Året efter att Gabriella Larnebring blev gesäll flyttade hon till Uppsala och Krusenberg gård. Där bor hon i ett 1700-talshus med breda golvplankor och utsikt över Mälaren.
På gården ingår stall som hon hyr ut, själv har hon inte tid att ha egen häst längre. Men hon har tama höns och andra fåglar.
– Hönsen kommer när jag ropar på dem. Ibland sätter jag hos dem inne i hönshuset när jag ska fakturera, säger hon som verkar föredra fåglarnas bo framför hemmakontoret intill det lantliga köket.