Redan vid åttatiden fanns de första isskulptörerna på plats i Stadsträdgården. Invid Uppsala hamn höll norskättade konstnären Inger Sannes till med sin skulptur Source, som hon intensivt bearbetade med ett japanskt isjärn. Maken Magnus, egentligen barnläkare och till vardags professor vid Karolinska institutet, KI, fungerade som hjälpreda och alltiallo.
– Jag hjälper gärna till när jag är ledig och tycker det är jättekul med isskulpturer. Jag funkar som "slipegutt" i dag, skrattade han.
– I vanliga fall jobbar jag mest i marmor, och det är stor skillnad mot is. Isen är mer homogen, och är som smör att arbeta i. I marmor finns fiber i olika riktningar, och de kan gå åt vilka håll som helst. Då gäller det att hugga rätt, säger Inger och ger sin Source ytterligare ett väbetänkt slag så isflisorna yr i solskenet.
Stadsträdgården fylldes under förmiddagen med allt fler människor, som vandrade runt och tittade på isskulpturerna som tog alltmer form varteftersom. Framemot lunch var det nästan så att februarisolen värmde – både besökare och is.