Barnuppfostran handlar i grund och botten om att långsamt släppa taget om sina barn. Det låter fint i teorin, men funkar inte alltid i praktiken. För även fast du vet att din femåriga son klarar av att gå de 200 meterna till sin bästa kompis så följer du med. Och även fast du vet att din dotter klarar att ta sig till skolan själv skjutsar du henne i bil. Det beror på att du är orolig och din oro går då före dina barns behov av att känna sig stora och klara sig själva. Förr i tiden var man rädd för troll och otyg, nu är vi rädda för bilar, pedofiler och obevakade simbassänger.
- Dagens föräldrar är väldigt oroliga. Förut talade man ibland om hönsmammor, men i dag finns det massor av både hönsmammor och hönspappor, säger barnpsykologen Marie Carlsson.
Marie Carlsson menar att vi måste bestämma oss för att stå emot vår oro.
- Det är ett val vi faktiskt har. Tar man in all oro orkar man inte leva och vi kan inte låta oron hindra barnen från att göra sånt som de faktiskt klarar av.
När vi blir oroliga börjar vi agera menar hon. Vi styr upp, planerar och ser till att få större kontroll över barnen så att inget kan hända.
- Vi vill våra barn så väl. Genom att göra så minimerar vi också riskerna för att de ska misslyckas med något. Det är jobbigt för oss föräldrar att se våra barn misslyckas, men det är dock helt nödvändigt för barnen att få såna negativa erfarenheter.
Marie Carlsson menar att barn självklart behöver trygghet, men att de kan få för mycket av den varan om föräldrarna skyddar dem mot alla faror och allt ont som kan tänkas hända. Då blir de osjälvständiga och får svårt för förändring.
- Det här märks kanske inte så mycket förrän barnet blir runt tio år, men när de slutar på fritids och måste klara sig själva efter skolan blir det ofta väldigt tydligt. Då blir det jobbigt för dem som haft föräldrar som överbeskyddat dem.
De känner sig otrygga, blir lätt oroliga och tycker det är jobbigt att vara hemma själva. Dagens barn är också mycket mer påpassade än tidigare generationer som har haft mer tid för sig själva. Här tycker Marie Carlsson också att mobiltelefonen är ett problem för de lite äldre barnen.
- Den blir som en livlina för föräldern och barnet förväntas alltid svara när föräldrarna ringer. Jag kan tänka att det var betydligt lugnare och skönare att växa upp innan mobilen fanns.