SLU:s första karriärutvecklare

Ordet karriärcoach ger drygt 21 000 träffar på Google. Intresset för yrkesgruppen har vuxit kraftigt under de senaste åren.
Vad det beror på är svårt att säga, ett skäl kan vara det ökade tempot i arbetslivet som gör det mer nödvändigt att på ett professionellt sätt ge anställda möjlighet att tänka igenom hur det fungerar på jobbet. I effektiviseringarnas spår blir det viktigt att ha rätt kvinna eller man på rätt plats i organisationen.

Det är inte bara stora företag och privatpersoner som anlitar karriärcoacher. Bland landets lärosäten var Uppsala universitet först ut med att anställa en egen karriärcoach 2002. Nu finns funktionen på en handfull universitet och högskolor, däribland SLU.
I en gedigen institutionsbyggnad på Ultunaområdet finns SLU:s personalenhet och två trappor upp närmast entrén har Lotta Fritzing sin arbetsplats.
Hon är universitetets karriärutvecklare sedan knappt ett år tillbaka. Under den tiden har hon träffat drygt 50 personer, men cirka 100 medarbetare inom SLU får karriärutvecklingsstöd. Det är vitt skilda yrkesgrupper, allt från administrativ personal till forskare och doktorander.
- Jag försöker att ha ett mycket individuellt perspektiv. Det handlar om att ge anställda stöd så att de själva ser olika möjligheter eller hinder. Men också att fånga upp mer generella behov, säger Lotta Fritzing.

Karriärutvecklingen läggs upp enligt ett program. Det kan bli fem till åtta samtal, som alla är konfidentiella. Den första träffen blir ett förutsättningslöst möte där medarbetaren och karriärutvecklaren kommer överens om vilka mål som ska sättas upp. Sedan görs en kartläggning av kompetensen. Erfarenhet och kunskap ringas in. Men också det som motiverar och gör att man trivs på arbetsplatsen.
- En del kanske vill förbereda sig för en förändring, andra går in i en förändring.
Lotta Fritzing ger de anställda ett antal uppgifter att fundera vidare på till nästa möte.
Det kan handla om att tänka igenom arbetets innehåll, vilken roll medarbetaren har och hur organisationen runt omkring fungerar. Stämmer det med ens kompetens och det som man vill utveckla?
Behoven bland medarbetarna på SLU är väldigt olika, beroende på vad man jobbar med.
- En doktorand som är anställd på en viss tid behöver av naturliga skäl fundera på möjliga karriärvägar i framtiden. För en forskare kan det vara bra att reflektera över vad det är i forskningen som tilltalar honom eller henne. Finns det styrkor som man kan använda även i andra sammanhang?
Karriärutvecklingen kan vara en förberedelse för ett utvecklingssamtal, men den kan också leda till helt nya arbetsmål.
- I enstaka fall har personer slutat. Andra har blivit stärkta i övertygelsen om att de är på rätt plats. Vissa har kompletterat sina utbildningar, säger Lotta Fritzing.
Det finns en risk för att karriärcoachen hamnar i etiska dilemman, till exempel när två personer tar upp problem som handlar om relationer mellan de två.
- Då är det viktigt att man är opartisk och fokuserar på det som medarbetaren själv kan påverka, säger Lotta Fritzing.
Alla är inte helt övertygade om att det är nödvändigt med karriärcoacher utan ser det mer som en trend som försvinner när något nytt dyker upp.

Behövs det karriärcoacher?
Lotta Fritzing tar några steg i den breda stentrappan i administrationsbyggnaden och svarar eftertänksamt.
- Att ha en samtalspartner, någon som kan tänka nytt, det är ett mänskligt behov. Och företag och organisationer tjänar på att de anställda hittar en trygghet i sig själva. Att de inte är beroende av sin yrkesfunktion. Det blir mer lättrörligt i arbetslivet och folk mår bättre.

SLU:s första karriärutvecklare

Sin karriär måste man utveckla själv. Men det kan vara bra att ha ett bollplank. Någon som kan hjälpa en att se situationen med nya ögon och andra perspektiv. Så vill Lotta Fritzing, karriärutvecklare på Sveriges lantbruksuniversitet, fungera.