Dokument
Vi vill fotografera de kolfilter som renar Uppsalas dricksvatten från pfas-föroreningar. Men det krävs en hel del övertalning innan vi blir insläppta.
– Säkerheten har skärpts efter att hotbilden har ökat. Det här blir nog sista bilden som tas här inne, säger Bertil Lustig, dricksvattenchef vid Uppsala Vatten.
Vi går igenom en stor hall där avhärdarna finns, vilket gör Uppsalas kranvatten mindre hårt.
– Här får ni inte fotografera, säger Bertil Lustig när fotografen höjer kameran.
I stället fortsätter vi till kolfiltren som består av tio betongbassänger, där vattnet silas genom aktivt kol. En gång om året byts kolet i respektive bassäng, varefter det körs till Belgien där pfas-ämnena bränns bort. Sedan körs kolet tillbaka till Uppsala och återanvänds. Kostnaden beräknas till runt 4 miljoner om året. Det är pengar som betalas av Uppsalaborna via VA-taxan, och är en grund för de 250 miljoner som Uppsala Vatten nu kräver att Försvarsmakten ska betala.
– Det kan komma skarpare krav på rening i framtiden, vilket gör att man kan behöva mer avancerad teknik. Då ökar kostnaden och vi kan komma att rikta nya krav på Försvarsmakten, säger Bertil Lustig.
Historien om hur man upptäckte att pfas, en grupp långlivade miljögifter som bland annat kan skada immunförsvaret, hade förorenat Uppsalabornas dricksvatten rymmer både aningslöshet och slump.
Upprinnelsen var en långtidsstudie som Livsmedelsverket inledde 1996 med nyblivna mammor och hur de påverkats av olika kemikalier. Prover togs på bröstmjölk och blod. Att det var unga kvinnor i just Uppsala som ingick i studien berodde helt enkelt på att Livsmedelsverket ligger här.
Runt millennieskiftet började intresset vakna för pfas-föroreningar. Men vid den här tiden hade man ingen möjlighet att analysera pfas. Eftersom det fanns frysta prover från tidigare år fick man en fullständig tidsserie när analysmetoderna utvecklats. Då upptäcktes att halterna av ett par pfas-ämnen ökade hos de provtagna kvinnorna i Uppsala. Resultaten publicerades i en rapport under våren 2011. Fortfarande visste man dock inte hur kvinnorna utsatts för föroreningarna.
Efter att ha analyserat utfallet kunde forskarna utesluta att maten var källan till det giftiga ämnet hos kvinnorna. Att misstankarna kom att riktas mot dricksvattnet berodde på en händelse i Tullinge vid samma tid. Men mer om det senare i artikeln.
De pfas-ämnen som under många år använts i brandskum hanterades länge utan någon tanke på konsekvenserna för miljön. Lars Åkerblom, som jobbade för en firma som gjort VVS-installationer vid bygget av en hangar vid Ärna, minns fortfarande en händelse från mitten av 1980-talet som på många sätt är typisk. Då hangaren var färdig skulle systemet provas.
– När de utlöste ett larm skulle sprinklersystemet fylla hela hangaren med brandskum, upp till tre meters höjd. Hela hangaren var full med skum. Sen öppnade vi bara portarna och lät det rinna ut. Vi fick spola rent hangaren från skummet som var nästan sockerklibbigt. Det rann bara ner i marken. Det var ingen då som tänkte på att det skulle vara farligt, berättar Lars Åkerblom på telefon, nu drygt 30 år senare.
Vittnesmål från tidigare värnpliktiga vid flygflottiljen har i UNT gett en liknande bild av en mycket mer frikostig användning av brandskum än den Försvarsmakten medgett i de officiella rapporterna.
Under den period som det pfas-haltiga brandskummet användes hade man fyra inryckningar om året med värnpliktiga räddningssoldater vid Ärna. Uppskattningsvis har det skett övningar med pfas-skum 40 gånger per år på Ärna.
Försvaret har å sin sida hävdat att de inte kan hållas ensamt ansvariga för att pfas hamnat i dricksvattnet. Brandförsvarets verksamhet pekas också ut som en potentiell källa. Dessutom hänvisar man till att det är Trafikverket, inte Försvarsmakten, som bär ansvaret när pfas-förorenade schaktmassor från Ärna lades på Uppsalaåsen i samband med bygget av Bärbyleden. En torvbrand vid värmeverket i Boländerna är, enligt Försvaret, också en potentiell föroreningskälla.
Med tanke på det sätt som pfas användes tog det anmärkningsvärt lång tid innan ansvariga myndigheter började undersöka om det giftiga ämnet hade hamnat i grundvattnet, och därmed i dricksvattnet. Göran Enander, nu landshövding i Uppsala, gjorde 2015 en utredning åt regeringskansliet om bakgrunden till pfas-skandalerna. Hans slutsats är att frågan präglats av dålig samordning.
– Det har varit en ren slump när man upptäckt pfas. Sedan har informationen inte förts vidare och det har dröjt länge innan man publicerat mätresultaten. Även i Uppsala tog det lång tid från de första analysresultaten tills man stängde dricksvattenbrunnarna, säger Göran Enander när vi träffar honom på Uppsala slott en solig dag i slutet av augusti.
Den här bristen på samordning har även funnits på nationell nivå. Uppsala var inte den första platsen där man upptäckte att pfas trängt ner i grundvattnet. Varningssignaler fanns på olika håll långt tidigare.
– Det är inte en enskild händelse som lett fram till dagens situation utan en systemfråga där en lång rad svaga länkar sammanfaller, säger han.
Redan 1995 uppmärksammade dåvarande Räddningsverket miljö- och hälsorisker med brandskum och skrev i en rapport att man vid övningar inte ska använda skum med pfas eller andra fluorhaltiga ämnen.
Första gången man upptäckte att pfas via grundvattnet förorenat en dricksvattentäkt var även det en ren slump. 2011 höll Stockholms universitet en sommarskola för gymnasieelever. Eleverna tog prover på sitt eget kranvatten hemifrån. Då visade det sig att en elev från Tullinge hade mycket höga pfas-halter i sitt vatten. Ytterligare prover visade att det var den nedlagda militärflygplatsen i Tullinge som var källan till föroreningarna.
Detta var ungefär samtidigt som Livsmedelsverket upptäckt att nyblivna mammor i Uppsala hade stigande pfas-halter i kroppen. Den förorenade vattentäkten i Tullinge gjorde att man på Livsmedelsverket började misstänka att vattnet kunde vara orsaken även här. För att bekräfta misstankarna lät man anställda vid Livsmedelsverket ta prover på sitt eget kranvatten under våren 2012. Då visade det sig att det var i de södra och västra stadsdelarna som det fanns höga halter pfas i vattnet.
Sven Ahlgren, tidigare planeringschef på Uppsala Vatten, berättar att de, när de såg den geografiska profilen på de förorenade vattenproverna, snabbt kunde koppla det till vattenverket i Bäcklösa. Vidare analyser visade att det var två brunnar vid Stadsträdgården som var förorenade, medan halterna var lägre nedströms i Sunnersta.
– Vår teori är att det tar längre tid för pfas att förflytta sig i åsen än för vattnet. Pfas:en har inte hunnit till Sunnersta än, säger Sven Ahlgren.
Grundvattenbrunnarna i Stadsträdgården stängdes sommaren 2012, drygt ett år efter Livsmedelsverkets rapport om kvinnorna i Uppsala. Vattnet togs då enbart från Sunnersta till vattenverket i Bäcklösa innan reningsutrustningen i vattenverket var i drift 2015.
– Men vi var tvungna att fortsätta pumpa upp vatten ur brunnarna vid Stadsträdgården även under stängningen. Som grundvattenmagasinet ser ut skulle annars kulvertarna på Akademiska sjukhuset bli översvämmade, säger Sven Ahlgren.
Det var också en ren slump att Uppsala inte drabbades hårdare av pfas-skandalen. Om brunnarna som förser Uppsalas andra vattenverk, det i Gränby, hade placerats en liten bit längre bort hade pfas-halterna där varit mycket högre än de som nu uppmättes i Stadsträdgården.
När pfas-föroreningarna upptäcktes började man ta prover på grundvattnet på olika ställen i Uppsalaåsen. Då upptäcktes att det var i den gren som kallas Jumkilsåsen som de högsta halterna hittades. Då föll misstankarna på Försvarets verksamhet vid Ärna.
Händelsen i Tullinge, som fick Livsmedelsverket att misstänka att pfas kunde finnas i Uppsalas dricksvatten, var också upprinnelsen till att man hittade mycket höga halter av pfas i dricksvattnet intill flygflottiljen vid Kallinge i Blekinge. Här har de boende drivit rättsprocess mot det kommunala vattenbolaget och fick enligt en dom i tingsrätten rätt till ersättning. Den domen är nu överklagad.
Innan Uppsalas pfas-skandal hamnade i rätten försökte Göran Enander i sin nya roll som landshövding att hitta en lösning utanför domstolen. Han kallade parterna till ett möte, men fann snart att det var fruktlöst.
– Det fanns en vilja att diskutera. Men ganska snart stod det klart att de ansvariga på Ärna inte hade något förhandlingsmandat. Det blev svårt när juristerna på högkvarteret blev inblandade, säger Göran Enander.
I juni 2019 lämnade Uppsala Vatten in en stämningsansökan. Rättegången i mark- och miljödomstolen mellan kommunen och Försvarsmakten inleddes den 24 augusti i år. På måndag hålls slutpläderingar.
Någon sanering av marken på Ärna har inte gjorts, vilket innebär att pfas fortsätter att läcka ner till grundvattnet. Uppsala Vatten räknar med att fortsätta rena vattnet från de förorenade dricksvattenbrunnarna för all framtid.
Att det kunde gå så långt innan pfas-problemen kom upp på bordet har också med kemikalielagstiftningen att göra, tror Göran Enander.
– Generellt kan man sätta ut nya kemikalier på marknaden utan att fullständigt redovisa vad som ingår eller bevisa dess ofarlighet. Jag tror inte att det här kommer att vara det sista larmet, säger han.