Slingrande husdjur
Ormar, spindlar och ödlor har minst två saker gemensamt. Som husdjur bor de i terrarium och många tycker att de är läskiga. I första delen i Pixels serie om "läskiga" husdjur får du möta Johan Egerhälls majsormar.
Foto: Jörgen Hagelqvist
- Jag köpte två till för att få nya färger. Jag har tänkt ha uppfödning, berättar Johan Egerhäll.
Han är 12 år och bor varannan vecka hos pappa i Sunnersta. I ett stort terrarium nere i källaren ringlar tre stora majsormar runt. De är hungriga och då är de mer aktiva.
Uppe i vardagsrummet står ett mindre terrarium med småormarna. I ena kanten ligger ett torrt ormskinn. När ormarna är små och växer så ömsar de skinn ungefär en gång i månaden. Hur mycket de växer beror på hur mycket mat de får.
- De behöver inte ha mat så ofta. En gång varannan vecka räcker, säger Johan Egerhäll.
Han har inte gett ormarna namn, utan kallar dem efter färgen. Johan plockar upp sin favorit. Den är ljusrosa och har röda ögon.
- Det här är Albino stripe. Den är albino och fläckarna går längs med i stället för tvärsöver, förklarar han.
Ormen slingrar sig runt fingrarna. Det känns lite gosigt, tycker Johan Egerhäll. Killkompisarna brukar tycka att ormarna är häftiga. Tjejer tycker ofta att de är äckliga, åtminstone innan de har träffat dem. För farmor är det riktigt jobbigt. Hon har ormfobi.
- Hon tycker att det är jätteläskigt och går inte i närheten av terrarierna, säger Johan Egerhäll.
Innan han köpte sin första orm så läste han mycket om ormar. Han valde majsorm, för att de inte är giftiga, inte blir så stora, kan leva utan sällskap och är ganska billiga.
- Den här kostade 300 kronor. Albino är lite dyrare för att de inte är så vanliga, säger Johan Egerhäll och håller upp handen med ormen på.
Ormens smala lilla tunga fladdrar en bit utanför munnen. Den luktar med tungan.
Nu ska ormarna få mat. De små äter nyfödda musungar. De stora äter vuxna möss. Kvällen innan togs en påse möss fram ur frysen. De har fått tina på terrariets ljusramp tills de blivit lagom varma. Med en pincett sänker Johan Egerhäll ned en liten skär musunge till en orm i en röd plastlåda. Han matar ormarna utanför terrariet.
- Det tar lång tid att mata dem. De måste matas en och en, för de kan råka äta upp varandra om de äter på samma mus från var sitt håll, förklarar han.
Ormen hugger snabbt och matar in bytet med överkäken. Efter några minuter är hela musen inne och man ser hur den färdas bakåt i ormkroppen. Mätt och belåten kommer ormen att ligga stilla bra länge och smälta maten.
Så jobbar vi med nyheter