Att lämna skorna hemma när man sticker ut på löprundan blir allt mer populärt. Och det har verkligen sina fördelar.
– Ett par vanliga joggingskor är ju onekligen lite klumpiga. Att springa barfota ger mycket mer löpkänsla och markkontakt. Men jag gör det inte främst för känslans skull utan för att bygga upp muskelstyrka i fötterna, säger Lisa McRae.
Hon är före detta elitlöpare (då med Blommé som efternamn), men numera är hon löptränare på Running Sweden och föreläser bland annat om barfotalöpning. För henne är barfotalöpning inte något nytt. Bland elitlöpare har det funnits länge som en del av träningen.
– När jag började i landslaget introducerades jag till barfotalöpning av träningskompisarna, vi sprang lite barfota på nedjoggen efter vissa intervallpass.
Man behöver inte vara hängiven barfotalöpare för att ha nytta av tekniken. Genom att ta av sig skorna då och då kan man förbättra sitt steg. En bra löpare sätter i hela foten i löpsteget, men lägger tyngden på främre delen av foten och vikten framåt i stället för att vara bakom sin tyngdpunkt. När man springer barfota kommer den tekniken oftast av sig själv.
– De flesta undviker då att belasta hälen och får ett bättre steg. Man stärker också musklerna i fötterna vilket gör att man i sin tur hjälper knän och höfter. Ska man springa bra är det viktigt att få med hela kedjan, säger Lisa McRae.
Barfotatrenden har hajpats extra mycket sedan Christopher McDougalls bok Born to run kom ut förra året. Inspirerade av tarahumarafolket i Mexiko, som McDougall möter i sin bok, bekänner sig alltfler löpare till barfotafilosofin.
Men det är inte bara att slänga skorna. Man måste skynda långsamt och vänja kroppen vid den nya tekniken, enligt Lisa McRae. Bäst funkar barfotalöpningen som ett komplement till annan löpträning.
– Har man ingen styrka i fötterna, vilket de flesta inte har eftersom vi gått i skor sedan vi lärde oss att gå, så tar det väldigt lång tid innan man klarar av att springa barfota utan problem.