Situationen för de boende i Nordupplands älvområden låter som rena mardrömmen. År efter år invaderas våtmarksregionen av stickmygg – ingen harmlös skogsmygga – i sådant antal att inte ens hundar och husdjur vågar sig utanför stugknuten. Myggstift eller flugsmällor förslår icke. Boende på Mattön vid Gysinge berättade i gårdagens tidning om hur de tvingas köra en byggfläkt på högsta styrka, när de ska vara utomhus, för att blåsa bort svärmarna. Det området tillhör inte ens de värst drabbade.
Vad man än må tycka om mygg är situationen kring Nedre Dalälven ingen en smärre olägenhet – närmare en miljökatastrof. Att en bit av centrala Sverige på grund av älvuppdämningar och klimatförändringar blir obeboelig under delar av året låter ju som något myndigheterna borde vilja ta tag i, särskilt som stickmyggorna stadigt sprider sig till nya områden. Så är det alltså inte.
I drygt tio år har man bekämpat mygglarverna inför kläckningsdags, utan att någonsin bekymra sig om att fixa trygg finansiering och fasta former för arbetet. I år blev penningbristen akut.
Enligt planerna skulle BTI, ett miljövänligt biologiskt myggbekämpningsmedel, ha hällts över 4750 sanka hektar i norra Uppland. Finansieringen räckte inte längre än till en knapp tredjedel. Mattöborna hamnade i det obehandlade området, och fick till sist själva gå runt i markerna och strö BTI ur spillsäckar som de tiggt till sig av myndigheterna.
Insekterna är med andra ord inte det mest irriterande i den här historien. Ointresset för hur de boende kring Nedre Dalälven ska klara sin sommar kliar mer i samvetet – eller borde göra det, på både stat och kommun.