Skuggdoktorander forskar i det fördolda
Alla doktorander har inte laglig rätt att forska. Idag publicerar Högskoleverket en rapport om skuggdoktorandernas osäkra tillvaro.
En skuggdoktorand håller på och doktorerar utan att vara antagen till forskarutbildningen, men hoppas bli det.
Per Löwdin, doktorandombudsman vid Uppsala universitets studentkår, myntade begreppet inför 1998 års reform av forskarutbildningen, som innebär att doktoranden måste vara finansierad under utbildningens fyra år.
— Skuggdoktorander har varit vanliga länge vid den medicinska fakulteten, efter reformen har det blivit mer markant vid de andra fakulteterna, säger han.
Lever ofta på stipendier
Om en institution inte antar, utan bara testar, en eventuell doktorand slipper den alltså försörjningsansvaret. Skuggdoktorander lever ofta på stipendier. De har inte rätt att lägga fram en avhandling och bör helst inte synas på institutionen.
" Jag visste ju vad jag gjorde ... jag forskade ... men, ingen annan visste det eller fick veta det, liksom."
Så svarar en av åtta skuggdoktorander som Paul P. Agnidakis, doktorand i etnologi vid Uppsala universitet, har intervjuat i rapporten "Att forska i det fördolda" som publiceras idag. Det tog honom två månader av aktivt sökande att hitta dem.
Finns överallt
Ändå finns de överallt. 2003 gav Högskoleverket ut rapporten Doktorandspegeln. Av 9800 doktorander svarade var femte att de hade påbörjat en forskarutbildning minst sju månader innan de blev antagna. En del av dem är säkert skuggdoktorander, säger Gunilla Jacobsson, ansvarig för Doktorandspegeln.
— Det förekommer överallt. Det är inte tillåtet och därför inte möjligt för en myndighet att få svar på hur många de är.
Hur många skuggdoktorander som aldrig blir antagna är ännu mer osäkert.
Paul P. Agnidakis var själv skuggdoktorand, eller "forskningsassistent, som det så fint hette" i ett och ett halvt år. Liksom de han intervjuar i rapporten var han främst glad över att ha fått chansen att forska. Nackdelarna de nämner är avsaknaden av ekonomisk och social trygghet och att det inte finns någon garanti för att de antas till forskarutbildningen när det väl finns fakultetsmedel.
— Mentalt mår de dåligt. De är beroende av handledaren och pressar sig att jobba ännu bättre, säger Paul P. Agnidakis.
Fler meriter
Å andra sidan skaffar sig skuggdoktoranderna fler meriter än de som kommer direkt från grundutbildningen.
UNT: Känns det inte som om man fuskar sig förbi antagningen?
— Jo. Men man vill forska. Ingen skuggdoktorand skulle komma på tanken att själv lägga fram det. En handledare ger en ett erbjudande. Ska man tacka nej till det?
Paul P. Agnidakis har förståelse för institutionerna.
— De har inga pengar, men ska forskningen bara förtyna?
Doktorandombudsmannen Per Löwdin har det däremot inte:
— Det strider mot statsmaktens intentioner och universitetens styrdokument.
"Inga stora problem i Uppsala"
Fakultetsnämnderna har myndighetsansvar för forskarutbildningen. De borde ta det mer aktivt.
På Uppsala universitet finns inte längre några stora problem med skuggdoktorander, säger prorektor Lena Markusson.
— Jag bedömer att man har kommit till rätta med problemet. Hon hänvisar till att institutionerna redovisar vilken personal och vilka forskarstuderande de har, men säger också att det kan vara svårt att kontrollera att de uppgifter som institutionerna lämnar är riktiga.
Så jobbar vi med nyheter