I dag är Adam Wrafter fotograf på UNT. Då, för fem år sedan, var han praktikant på SvD och hamnade mitt i terrordådet.
Det är eftermiddagen den 7 april 2017.
Adam Wrafter är fotografpraktikant och sitter framför datorn på Svenska Dagbladets redaktion. Han har varit ute på ett fotojobb och redigerar nu bilderna i vanlig ordning.
Plötsligt ändras stämningen på redaktionen. Reportrarna börjar viska och redaktörerna samlas framför teveskärmarna.
Inom kort nås även Adam av de märkliga uppgifterna om en bilkrock mitt på Drottninggatan – några hundra meter från SvD:s lokaler.
– Jag frågar bildredaktören om jag ska dra iväg och sedan springer jag dit, berättar Adam.
Vad han inte vet då är att han ska springa rakt in i det största terrordådet i Sveriges historia.
Bara 10-15 minuter efter att Rakhmat Akilov kört lastbilen rakt genom gågatan är Adam på plats. Han har sprungit över Kungsbron och kommit fram i korsningen Kungsgatan/ Drottninggatan. Efteråt minns han särskilt den panikslagna polisen.
– Det är en ensam polis som viftar med sitt tjänstevapen och skriker ungefär "stick härifrån, du måste gömma dig". Och så skrek han något om att det var flera gärningsmän i området, poliserna hade ju inte heller någon aning då.
Foto av Adam Wrafter för Svenska Dagbladet, den 7 april 2017.
Minnena är suddiga och flyter ihop. Det dröjde inte länge efteråt innan hjärnan började förtränga saker. Men Adam minns att han fortsätter diskutera med polisen, helt inställd på sin yrkesroll och att han behöver komma fram för att fota.
Polisen svarar något i stil med "det skiter jag i, du måste dra", medan Adam rör sig längre fram på Drottninggatan.
Det är då han ser kropparna.
– Min första tanke är att det är konstigt att det ligger dockor där.
Chocken gör att han först glömmer bort att fota. Men han får en bild när räddningspersonal lagt filtar över de döda människorna.
Adam Wrafter visar några av bilderna han tog. "Jag stod ju här, men jag minns inte," utbrister han. Efteråt har minnena suddats ut och flutit ihop.
När insåg du själv vad det var som hade hänt?
– Det började ju plinga i mobilen. De första nyhetsflasharna kom, mamma ringde.
Den uppjagade polisen gömmer sig och Adam följer efter. Men sedan tar fotografinstinkten över igen, och han hittar en väg runt polisernas avspärrningar. Det börjar samlas människor som filmar med sina mobiler.
Samtidigt ser Adam hur folk fortfarande står och trycker i dörröppningar längs Drottninggatan, skräckslagna.
Foto av Adam Wrafter för Svenska Dagbladet, den 7 april 2017.
Var du rädd?
– Nej, jag var nog inte det då. Kameran är liksom ett filter mot verkligheten och i stunden kände jag mest att jag måste ta bra bilder.
Vad tänker du om den där yrkesinstinkten att riskera sin egen säkerhet för en bild?
– Det är konstigt, men är vi inte alla så där sjuka i huvudet i den här branschen? Baksidan med det är väl att det är egocentriskt, man tänker inte på nära och kära. Och när man möter människor är fokus på att man vill få ut något av dem. Jag har fru och snart två barn nu, och det hade varit svårare men jag skulle nog gjort likadant idag.
"Jag var nog inte rädd då. Kameran är liksom ett filter mot verkligheten och i stunden kände jag mest att jag måste ta bra bilder", säger fotografen Adam Wrafter.
Det var först hemma i lägenheten i Skärmarbrink som allt kom ikapp honom.
– Jag bodde ensam, hyrde en liten möblerad etta. Och jag bara satt där och stirrade in i väggen, tittade på nyheterna och kände mig maktlös. Egentligen ville jag bara tillbaka och jobba, det gick inte att slappna av. Jag hade grov ångest.
Adam anmälde sig frivilligt för att jobba hela helgen. Han fotade kramarna, blommorna, manifestationen.
– Och på Drottninggatan var det knäpptyst.