Skolplikt för frihet

Vad ska man egentligen tro om uppgifterna att många elever med invandrarbakgrund i fyra undersökta kommunala skolor någonstans i Sverige inte deltar i gymnastik, sexualkunskap, idrott, studiebesök och klassresor? Skolledare i Uppsala och Sigtuna sade på nyhetsplats i fredagens UNT att problemet fanns men var mycket begränsat. Förhoppningsvis har de rätt. Men det skulle också vara svårt för dem att säga något annat, eftersom ett annat svar skulle innebära att skolplikten inte upprätthålls fullt ut.
I den doktorsavhandling som åberopas har i stället elever själva fått svara på frågor om vad de tillåts göra. Det är en väsentlig skillnad som i sig ger skäl att varna för en utveckling där skolplikten urholkas och därmed också den gemensamma kunskapsgrund som skolan ska ge alla barn i Sverige - även om det också säkert är sant att problemet saknas på många håll.

Folkpartiet har sedan valet 2002 lite för ofta haft en benägenhet att dramatisera också relativt begränsade problem. Men denna gång tyder reaktionerna på att många känner igen sig i mycket av det som Björklund, Sabuni och Ullenhag framför. Socionomen Soleiman Ghasemiani säger i en webbtidning som utges av det s k paraplyprojektet mot diskriminering att det uppstått en dubbelmoral kring begreppet religionsfrihet där det för infödda svenskar handlar om frihet att tro eller inte tro medan samma begrepp för en del invandrare förutsätts handla om att religiösa traditioner ska överordnas lagfästa individuella rättigheter.
En sådan inställning leder i sig till diskriminering. Men det är viktigt att närma sig problemet konstruktivt och med barnens bästa för ögonen. Det finns många goda exempel på hur skolor kan hitta arrangemang som övervinner en del föräldras ovilja att låta sina barn delta i alla lektioner och andra aktiviteter.
Ändå måste man räkna med att en del kan föröka undgå läroplanens bestämmelser genom att i stället sätta barnen i en friskola. Men läroplanen gäller också där - och också i ämnen som naturkunskap, historia och religionskunskap.
Men bör man alls hävda att alla barn har rätt till samma grundläggande kunskaper och färdigheter? Ska skolan bekräfta en redan färdig världsbild eller visa på nya perspektiv? Vissa kommentarer till folkpartiets utspel har blottlagt tänkesätt som annars sällan kommer i dagen.

I Svenska Dagbladet ställer ledarskribenten Per Gudmundson, till synes utan att kunna prioritera, föräldrars frihet att välja för sina barn mot den frihet för barnen som kan ligga i att slippa dogmatisk religionstolkning och patriarkala traditioner. Men det är en viktig del av en liberal tradition att frihetskravet uppfattas som en konsekvens av något mer grundläggande, nämligen vars och ens rätt att behandlas med samma hänsyn och respekt som andra. I detta ligger både rätten att själv få utforma sitt liv och att få del av de livschanser som kan skapas till exempel genom kunskapens tillväxt. Den som vill kan beskriva skolplikt som en frihetsinskränkning men det är en inskränkning som är nödvändig för att barnen som vuxna ska kunna leva som fria individer. Det är ett resonemang som även Svenska Dagbladet borde kunna följa.
På ledarsidan i tidningen Världen i dag skriver Carin Stenström under rubriken Tvång och tolerans att undervisning i sex och samlevnadsfrågor i sig är ett övergrepp mot normer som omfattas av en mängd både troende och sekulariserade familjer. "Tala inte om öppenhet och tolerans när ni i stället står för motsatsen", uppmanar hon Björklund och Sabuni. Tydligen anser hon att sexualundervisning med nödvändighet innebär att man uppmanar t ex till otrohet, eller till ett lättvindig hållning till aborter.
Medan tvång i normalt språkbruk betyder att någon annan bestämmer vad du eller jag ska göra eller inte göra så blir det i Stenströms definition ett tvång att ge människor kunskaper som kan hjälpa dem att orientera sig i tillvaron. Om man tycker så, hur svarar man då den som påstår att det är ett övergrepp att tvinga flickor att lära sig läsa?