”Många gillar inte pulsen på skolor, den här trängseln och det högljudda. Men det gör jag – det är här det händer!” säger Lina Axelsson Kihlblom när vi träffar henne under ett besök på Palmbladsskolan i Uppsala.
Lina Axelsson Kihlblom hade precis tankat bilen utanför Nynäshamn när någon ringde. Dolt nummer. När hon svarade hörde hon blivande statsminister Magdalena Anderssons röst i andra änden. Ville hon bli skolminister?
– Det var verkligen oväntat. Och man skulle svara mer eller mindre direkt där i telefon: är man med eller inte? Men jag ställde några frågor till henne först för att se om hon hade koll på läget, säger Lina Axelsson Kihlblom.
Om hon hade koll på läget?
– Ja. På vad som händer i samhället kring skola och segregation och annan problematik. När jag hörde att hon hade koll och vill göra det som krävs förstod jag att här blir det action, och svarade ja.
Några dagar senare, den 30 november 2021, presenterade Magdalena Andersson sin nya regering.
Det är inte många stunder av stiltje i Lina Axelsson Kihlbloms liv, inser jag när vi träffar henne i Uppsala en iskall men solig dag i slutet av mars. Hon är i stan för att besöka skolor – något hon gör ett par gånger i månaden för att "behålla kontakten med den verkliga verkligheten".
Och hon trivs i skolmiljön, det märks. Får direkt kontakt med eleverna, skojar och ger sig i släng med de som nyfiket kommer fram.
– Många gillar inte pulsen på skolor, den här trängseln och det högljudda. Men det gör jag – det är här det händer!
Det var många som ville fota och prata med skolministern Lina Axelsson Kihlblom när hon besökte Palmbladsskolan i Uppsala i slutet av mars. Här sitter hon med skolans rektor Ulrika Mattsson och biträdande rektor Camilla Wallin Jonsson.
Som lärare och därefter rektor på problemtyngda Ronnaskolan i Södertälje lärde sig Lina Axelsson Kihlblom att träna bort all rädsla för stökiga tonåringar.
– När man står där i en full matsal och en förbannad tonårskille vrålar åt en fem centimeter från ansiktet får man behålla lugnet och bara "Var det nåt mer? Gå och sätt dig". Man måste ta striden, man kan inte backa. Tonåringar känner om man är rädd.
Det var som rektor på Ronnaskolan som Lina Axelsson Kihlblom blev känd, via tv-programmet Rektorerna år 2012. Hon rekryterades med uppdraget att vända skolans dåliga betyg. I serien fick tittarna följa hur hon lyckades.
– Sverige har inte råd med att elever slås ut. Elever har både skyldigheter och rättigheter, och i skolan måste vi förmedla känslan att vi är här för dig, och om du är här och gör ditt bästa blir du godkänd. Det finns en plats i samhället för alla.
Lina Axelsson Kihlblom blev känd när hon för tio år sedan var med i TV-serien Rektorerna, och lyckades vända de dåliga betygen på en skola i Södertälje. ”Sverige har inte råd med att elever slås ut", säger hon under ett besök på Palmbladsskolan i Uppsala.
När Lina Axelsson Kihlblom nu står framför en sjua som har franskalektion på Palmbladsskolan i Uppsala berättar hon att hon själv hade det svårt i skolan på grund av sin dyslexi. Hon berättar om sin äldsta dotter som går i särklass och om sin yngsta dotter som är livrädd för att få ett F. Och hon ger med en blinkning tips på hur man kan snabbplugga, "nästan fuskplugga faktiskt", på franskaglosor.
Bjussar hon alltid så mycket på sig själv? Jag ställer frågan när vi kommit ut ur klassrummet, och Lina Axelsson Kihlblom ser lite fundersam ut. Som om hon aldrig tänkt på att hon gör det.
– Jag vet inte ... men jag tänker att vi lär oss av livet. Som skolminister tar jag ju med mig alla mina erfarenheter: jag var en elev som hade det rätt svårt, jag är förälder till ett barn med diagnos. Det är så det är och inget att skämmas över. När man gått igenom allt det jag gjort har man jobbat så mycket med skamkänslor.
Och hon har onekligen gått igenom mycket. Pluggat och jobbat i en rad olika länder. Hoppat på nya jobb med tre-fyra års mellanrum. Bytt yrkeskarriär flera gånger. Gift sig, adopterat två döttrar och skiljt sig. Varit med i en tv-serie. Och nu skolminister.
Halva studietiden i Uppsala läste Lina Axelsson Kihlblom med manlig identitet. Sedan gjordes operationen, och resten av tiden som student i Uppsala säger hon var helt fantastisk. ”Jag fick blomma, ta igen hela ungdomen.”
Men det Lina Axelsson Kihlblom främst syftar på är erfarenheten av att vara född i fel kropp. Redan som mycket liten insåg hon att det inte var pojke hon egentligen var. Men då, på 70-talet, visste ingen vad transsexualitet var. Hemma i bygden utanför Köping blev Lina accepterad, men ensamheten och skammen över det som blivit så fel låg djupt.
När hon som 13-åring läste en artikel som handlade om andra transsexuella och att man kunde operera sig, satte hon upp sitt mål: hon skulle byta kropp. Den visionen ledde henne till Uppsala. 1991 började hon på juristprogrammet.
– Jag skulle få medicinsk behandling här. Och så kände jag att jag skulle vara trygg i Uppsala: en lite större stad med människor av alla möjliga slag.
Att Lina Axelsson Kihlblom valde att plugga i just Uppsala berodde på att det var här hon skulle genomgå sin medicinska behandling. Och så tänkte hon att Uppsala skulle vara en vänligt sinnad stad med alla sina unga. ”Jag kände mig trygg med Uppsala”, säger hon.
Att det blev just jurist hade två orsaker. Den ena att det var en tillräckligt lång utbildning för att hon skulle hinna genomgå könskorrigeringen. Den andra att hon "behövde lite plus på kontot".
– När jag åkte hem till mitt lilla brukssamhälle skulle folk säga "Men gud, hon läser till jurist". Inte bara "Titta, nu är det kjol på." Ända sedan jag var liten har jag känt att jag behövt visa att det finns något här innanför pannbenet för att väga upp det andra.
”Många gillar inte pulsen på skolor, den här trängseln och det högljudda. Men det gör jag – det är här det händer!” säger Lina Axelsson Kihlblom när vi träffar henne under ett besök på Palmbladsskolan i Uppsala.
Uppsala blev den trygga plats som Lina Axelsson Kihlblom hade hoppats på. Här hittade hon vänner hon kunde vara sig själv med – utan att för den skull berätta något om sin transsexualitet. De första två åren läste hon på juristprogrammet med manlig identitet medan hon åt hormoner. Sedan, när Lina var 25, gjordes den efterlängtade operationen, och hon åkte som utbytesstudent till Tyskland ett år.
– När jag kom tillbaka till Uppsala låtsades jag som ingenting. Alla blev nog jätteförvånade, men jag höll straight face och tillät inga frågor eller diskussioner. Det funkade jättebra.
Så det blev inte konstigt att ingen sa nåt?
– Nej. När jag var klar ville jag inte att någon skulle minnas. Det där var det förflutna. Och det fanns väl nån slags skam i att vara annorlunda. Unga vill vara en i gruppen, och den erfarenheten tar jag med mig i det jag gör nu. Att inte platsa i skolan föder utanförskapskänslor och skam. Därför måste vi bort från stress och press och utslagning – oavsett vem du är ska du ha en plats i skolan.
Lina Axelsson Kihlblom har dyslexi och kommer från ett arbetarhem. Men när hon läste till jurist i Uppsala insåg hon att alla tvivlar på sig själv ibland. "Den insikten önskar jag att jag kunde paketera i ett piller och ge till alla barn."
Även om Uppsala också innan operation varit en plats som Lina tyckte om, blev staden nu något helt annat. Hon skrattar högt när hon minns.
– Innan operationen hade jag som ett pansar på mig: jag gick runt där med cowboyboots och kavajer med enormt stora axelvaddar och försökte att inte synas. Sen var det bara av med all sån skit. Jag hade en fantastisk tid! Jag fick blomma, ta igen hela ungdomen. Haha, det var en utbytesstudent från Italien som var så kär i mig ... han gick ett år, helt plågad, och hade ju ingen aning om min bakgrund. Vem som helst hade ju kunnat knacka honom på axeln och berättat för honom, men ingen gjorde det.
I en källare på Trädgårdsgatan sände Lina Axelsson Kihlblom studentradio: relationsprogrammet Samlådan. Hon var programledare och hade en skiftande panel, utifrån ämne.
– Så när jag gick ut på V-dala på onsdagar kunde jag få kontakt med folk genom att fråga "Vill du sitta i panelen?". Det var perfekt, det var så jag fick min första pojkvän här.
Redan som mycket liten insåg Lina Axelsson Kihlblom att det inte var pojke hon egentligen var. Men då, på 70-talet, visste ingen vad transsexualitet var. Ensamheten och skammen över det som blivit så fel låg djupt.
Som student var hon rätt medelmåttig, säger hon. Ibland tvivlade hon på sig själv: skulle hon, en dyslektiker och arbetarbarn, klara sig bland alla akademiker?
– Men jag insåg efter ett tag att alla har styrkor och svagheter och tvivlar på sig själva. Att jag är som dem. Den insikten önskar jag att jag kunde paketera i ett piller och ge till alla barn.
"Unga vill vara en i gruppen, och den erfarenheten tar jag med mig i det jag gör nu. Att inte platsa i skolan föder utanförskapskänslor och skam", säger Lina Axelsson Kihlblom.
Redan på den tiden, ja egentligen alltid, har hon varit socialdemokrat säger hon. Samtalet från Magdalena Andersson i november var ingen chansning från statsministern.
– Jag kan inte åka hem till min mamma och pappa som har sjuårig folkskola och känna mig bättre för att jag har högskoleutbildning. Det ska vara rättvist, det finns en plats för alla i samhället.
Redan som mycket liten insåg Lina Axelsson Kihlblom att det inte var pojke hon egentligen var. Men då, på 70-talet, visste ingen vad transsexualitet var. Ensamheten och skammen över det som blivit så fel låg djupt.
Det har snart gått 30 år sedan Lina Axelsson Kihlblom flyttade från Uppsala. I dag bor hon i en lägenhet i Huddinge, och har sina två döttrar varannan vecka. Hon har jobbat inom skolans värld under omvälvande tider: flyktingkrisen 2015, därefter pandemin och nu när ytterligare en flyktingvåg väntar.
Men hon tycker inte att vi ska förstora upp vår egen tid.
– Tittar vi tillbaka har vi alltid haft stora utmaningar. Balkankriget, stora ekonomiska kriser, omfattande reformer. Kriser går över, men man behöver vara handlingskraftig. Erfarenheten har lärt mig att det inte är någon mening att vara rädd och passiv.