Det är den enda bilddokumentationen av denne man.
Det är inte riktigt samma sak med hans barnbarnsbarnbarn. De är fortfarande bara små glyttar, men trots det finns det säkerligen över 1 000 bilder på var och en av dem. Och fler blir det. Varje dag.
Och nu är det åter höst, och det innebär att den årliga och obligatoriska skolfotograferingen är igång. Det där är en inte helt oproblematisk företeelse. Det brakar in en fotofirma på skolan och tar bilder på alla klasser samt porträttbilder på alla barn, och sedan erbjuds vi föräldrar olika paket med bilder och skolkatalog och sådant för sisådär 500 kronor. Sedan hänger vi en bild i sovrummet, ger en bild till farmor, en till morfar och kanske barnet självt delar ut tre av 40 småbilder till sina vänner. Resten blir liggande en bra bit ner i tidningshögen i köket och hittas så småningom vid en arkeologisk städning och läggs för slutförvaring i en flyttlåda i en garderob.
Och bilderna är fina och proffsiga, det är inte tu tal om det, men de är groteskt dyra och inte alltid helt lätta att undvika att köpa. Dels kanske man glömmer att avbeställa. (Jag.) Dels vill barnen själva ha bilderna. (Tror de.) Dels ääääär ju barnen så fina på alla bilderna, så vi kaaaan ju inte gå miste om dessa fantaaastiska bilder. (Min fru. Och jag.)
Med fem barn i blandade åldrar inser jag att jag mycket snart har beställt mitt 52:a fotopaket från glättiga fotofirmor. Vi snackar alltså runt 25 000 kronor. Brrzzzvvaargh!!!
Och idag har vi ju dessutom en hyggligt bra kamera i fickan allihop. För mina fem barns klasser vill jag därför ge ett erbjudande. Jag kan komma och ta den där klassbilden. Vi föser ihop skocken vid svarta tavlan (vita whiteboarden?) och sedan mejlar jag ut bilden. Ritsch ratsch filiklart! Jag är inte en tiondel så duktig som proffsfotograferna, så jag garanterar inte kvalitén på bilden. Men jag garanterar priset: Noll kronor. (Porträttbilder har ni redan 1 000 stycken i era datorer.)
För allvarligt talat, när vi nu pratar om bilder på barn, så ligger det nära till hands att tänka på bilden på Alan. Bilden där han ligger på stranden i röd t-shirt, blå kortbyxor och små gymnastikskor. Bilden som närapå slet hjärtat ur bröstet på alla som har ett uns empati i kroppen.
Nog känns det som att mina tusentals kronor för bilderna i flyttlådan i garderoben åtminstone delvis hade kunnat gå till ett ändamål med syfte att bilder som den på lille Alan aldrig någonsin skulle fått chansen bli tagna.