– Alla på skolan, både lärare och kompisar, ställde upp jättebra. Det var inte alls så att någon tittade konstigt på mig eller så, även om många nog var chockade när de fick veta att jag var sjuk, säger Tom Skogsberg.
Han fick sin sista cancerbehandling för två år sedan och går nu första året i gymnasiet, på multimediaprogrammet på GUC, Grafiskt Utbildningscenter i Uppsala. Han stortrivs och tycker att han hittat rätt utbildning för framtiden.
I dag har han också lagt den svåra perioden i sitt liv bakom sig. Det är sällan han tänker på att han haft en allvarlig sjukdom. Men skolans engagemang glömmer han inte. Och det gör inte heller hans föräldrar, Håkan och Lisa Skogsberg.
– På skolan fick han fortsätta vara en i gänget och lärarna visade stor förståelse, säger mamma Lisa.
Tom Skogsberg var 14 år när hans cancer, Ewing sarkom, upptäcktes. Sarkom är en ovanlig cancerform som utgår från skelett, brosk, bindväv eller muskler och som drabbar drygt 350 personer varje år. Bland barn är det färre än fem som får diagnosen Ewing sarkom.
Han hade inte känt några symtom, men på vänster axel satt en liten förhårdnad som inte ville försvinna och som såg ut som en liten leverfläck. Hans äldre syster och mamma tyckte att han skulle boka tid på vårdcentralen för att ta bort den. Och så blev det också. Det här var i april 2008 och några veckor senare, på skolavslutningen, fick familjen cancerbeskedet.
Dagen efter påbörjade Tom Skogsberg en omfattande och lång behandling för att bli frisk. En operation gjordes också för att ta bort hela cancertumören på axeln. Sjukdomen hade upptäckts i ett tidigt skede men det fanns stor risk för snabb spridning.
Det blev ett annorlunda sommarlov när familjen fick ställa om sina liv över en natt. Och i augusti 2008, när sommaren var över, skulle vardagen rulla på, trots allt. Tom började åttan i Gränbyskolans fotbollsklass. I samband med skolstarten kom Eva Turup, konsultsjuksköterska på barnonkologen på Akademiska, och informerade om hans cancer.
– Jag fick frågan om jag ville vara med i klassen när hon berättade. Jag tänkte att det skulle vara lättare om jag inte var det, så skulle folk våga fråga mer. Jag visste ju inte heller hur behandlingen skulle gå till. Då var det bäst att hon fick ge svar på alla frågor, säger Tom Skogsberg.
Han tyckte att det kändes skönt att börja plugget som vanligt. Men de dagar han var på sjukhuset och fick starka cellgifter, var påfrestande. Han mådde illa och kunde sova i nästan ett helt dygn.
– Jag kände mig matt och orkeslös. Fast jag bara legat still i sängen var jag ändå trött. Jag sov jättemycket och när jag vaknade kändes det som att jag varit borta i en vecka. Men sen när jag kom hem igen tog det bara ett par dagar och jag kände mig piggare.
Under nio månader, fram till april 2009, genomgick Tom Skogsberg 14 cellgiftsbehandlingar. Var tredje vecka fick han cellgifter och låg kvar på sjukhuset i ett par dagar. Han fick också två strålningsbehandlingar som innebar att han fick strålning två gånger per dag i några veckors tid.
Då gick han upp tidigt på morgonen för att åka till sjukhuset och strålas, sen åkte han till skolan och tillbaka till sjukhuset.
– Det är rätt fantastiskt att Tom orkade och ville gå i skolan. Han fortsatte träna fotboll och spelade till och med matcher den första tiden. Läkarna sa att det var ovanligt med hans energi. Han hade naturligtvis låga blodvärden men behövde bara två blodtransfusioner, vilket räknas som lite, berättar pappa Håkan Skogsberg.
Tom själv tror att han kunde fortsätta leva sitt liv nästan som vanligt eftersom han tränat hela livet och hade bra grundfysik. Och så ville han förstås.
– Det året var jag nog som mest flitig på lektionerna, för jag visste att jag måste.
Men ibland satte kroppen stopp. Toms blodvärden var så låga att han inte orkade springa på plan mer än tio meter.
– Det var inte så kul, precis. Och så fick jag akta mig för att få blåmärken, för det fick jag jättelätt, minns Tom.
Allt som allt var han borta från skolan i cirka 10 veckor under de nio månader han behandlades.
– Lärarna lät mig slippa allt som inte var avgörande för betygen. De gav mig chansen att få minst godkänt på det som var viktigast. Och var jag borta på något prov fick jag göra det muntligt senare, berättar Tom Skogsberg.
Ibland kunde Tom bara vara med på en lektion, sen mådde han dåligt och åkte hem.
– Lärarna sa att om jag behövde gå ut och vila i korridoren kunde jag göra det. Men då tog jag sjuktaxi hem istället. Jag kunde åka hem när jag ville och det var ingen som undrade, alla visste varför.
I december fick Tom Skogsberg dessutom blindtarmsinflammation. Han hade strålbehandlats och var inlagd på barnonkologen. Då kom en av hans lärare upp med en bild på hela klassen, hans kamrater låg i en stor hög på golvet i Diöshallen och hälsade till Tom. Det minns han som peppande.
– Ja, det var lite mycket då, säger han skämtsamt. Jag blev glad, de brydde sig.
Mot vårkanten slutade han spela fotboll. Han ville, men kunde inte. Han hade ingen ork kvar och var medtagen efter den tuffa behandlingen. I samma veva åkte Tom och hans mamma för att hälsa på storasystern i USA och var borta i en vecka. De kom tillbaka i samband med skolavslutningen och passade på att fira med att bjuda skolan på tårta.
– Vi ville göra något tillbaka för alla lärare som ställt upp så bra, säger Lisa Skogsberg.
I dag går Tom på kontroller var fjärde månad. Hans föräldrar tycker att han mognat snabbare än jämnåriga. Förutom Tom, har de tre döttrar, storasystern Caroline, 22 och tvillingdöttrarna Tove och Moa, 14. Att deras son blev allvarligt sjuk är en erfarenhet de helst varit utan, men samtidigt har den gjort dem starkare.
Den svåra tiden har de försökt vända till något positivt och nu förstår de att uppskatta livet på ett annat sätt.
– Tom har blivit en människa som värdesätter livet och som har erfarenheter som gör att han kan skilja på det som är viktigt och oviktigt. Alla i familjen har fått distans till sorgen och en ny syn på livet, säger Håkan Skogsberg.
När Tom var sjuk kunde han tycka att det var jobbigt med människor som bara tyckte synd om honom. Själv såg han hela tiden framåt.
– Det var som att alla andra var nere och deppiga, fast jag inte var det.
Tänkte du aldrig att du kunde dö?
– Jag tänkte aldrig så. Jag tänkte ingenting. När jag fick veta att jag var sjuk var det jättekonstigt. ”Det är inte jag”, det var så overkligt. Det var när jag tappade allt hår som det blev jobbigt, för då syntes det. Innan hade jag ju inte känt att jag var sjuk. Nu tänker jag inte heller så mycket på att jag fick cancer. Jag lever ju.