Skogen inte längre vad den en gång varit
Svenskarna har rykte om sig att vara ett naturälskande folk med starka band till skog och mark. Men mycket pekar på att vi vistas allt mindre i naturen och hellre väljer att ta in skogen i slimmad förpackning i våra hem - eller betrakta den genom tv-rutan.
För trots att Sveriges yta täcks till mer än 60 procent av skog - bara Finland har mer skog per invånare - lever i dag många människor sina liv utan att vistas särskilt i mycket i skog och mark. Storskogen har blivit något avlägset och främmande.
- Biologiskt och genetiskt är vi fortfarande skogsmänniskor. Men föreställningen om de nära banden till naturen är felaktig. Vi vistas inte särskilt mycket i skogen längre, i stället förenklar vi naturen genom att ta in den i våra hem och pynta med trädgårdsprodukter, med det som är vackert och oskadligt, säger Lars Kardell, skogsforskare baserad i Uppsala.
Han har under lång tid systematiskt kartlagt besöksfrekvensen i tre utvalda strövområden runt Uppsala - Stadsskogen, Nåntunaskogen samt Vårdsätraskogen. Resultaten talar sitt tydliga språk: allt färre människor är ute till skogs. Enligt statistiken har skogsbesöken minskat med en tredjedel på 20 år.
Flera nationellt baserade undersökningar har visat på samma trend. Nästan hälften av svenskarna lämnar i stor utsträckning aldrig stadslivet för att konfronteras med landsbygd och vilda djur, enligt forskare på institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Umeå, som regelbundet undersöker svenskarnas inställning till djur och natur.
- Vi är inne i en period där allt färre människor har någon naturlig kontakt med djur och natur. Det ser vi på våra attitydundersökningar, där andelen personer som inte har någon åsikt eller är neutrala i frågor om vilt, skog och mark har ökat stadigt. Det handlar inte bara om ett Stockholmsfenomen, utan gäller för även medelstora städer, säger Göran Ericsson, en av forskarna som jobbar med frågan.
Och det är framför allt hos de yngre som intresset minskar. Hackspettar, älgspår och myrstackar har svårt att konkurrera med de trygga inomhusaktiviteterna framför datorn eller tv:n. Frågan är då vad de minskade lärdomarna om skogen får för konsekvenser på längre sikt. Vad spelar det för roll om skogarna står tomma på folk?
- Talgoxen blir ju inte lidande av att vi inte är i skogen. Men vad får vi för ett slags samhälle när människor inte längre har en egen förståelse om de huvudsakliga näringar som finns i landet? Sedan handlar det förstås om den hälsomässiga och intellektuella biten av att vistas i skogen, säger Lars Kardell.
Även om skogen än så länge har sin givna plats i vår kollektiva föreställningsvärld, handlar det om en känsla som sitter "mer i huvudet än i benen", enligt kulturjournalisten och författaren Johannes Ekman, som skrivit boken Skogen i vårt inre - utmark och frihetsdröm.
- Det handlar om sega mentala strukturer. Många värnar om att skogen ska bevaras, men är samtidigt inte beredda att göra så mycket mer. Man konsumerar skogen i tv-soffan, men ska man ha solidaritet med naturen måste man också vistas där själv, säger han.
När de spontana naturupplevelserna inte längre hinns med eller prioriteras frossar vi i stället i det mer organiserade, kommersialiserade friluftslivet. Även den svenska vildmarken blir till ett tillfälligt, nästan exotiskt utflyktsmål som ska erövras och sedan hastigt lämnas.
- Det finns en romantik i dag kring vildmarksturer och friluftsprylar. Företagen gör överlevnadskurser som blir till ett slags "event" i naturen. Men i stort har vi väldigt lite av ett uteliv i naturen, säger Johannes Ekman.
Kanske får alltså talgoxen vänja sig vid att häcka mer ensam framöver - bortsett från den sporadiske skogsarbetaren eller bärplockaren.
Så jobbar vi med nyheter