Partiet kan inte jämföras med Ny Demokrati, som uppstod själva valåret 1991 och aldrig hade några genomarbetade idéer. SD:s ledande personer har varit med länge och vet vad de gör och vart de vill komma. Partiprogrammet är skickligt skrivet och vittnar om en stor förtrogenhet med den extrema nationalismens idévärld, samtidigt som man förpackar budskapet i formuleringar som också socialdemokrater och konservativa av den gamla stammen ska känna igen sig i.
Det är partiets kärna som valts in i riksdagen och som verkligen står för de attityder som partiprogrammet speglar. Medan Ny Demokrati föll samman under mandattiden 1991-94 så är sannolikheten betydligt mindre att detsamma ska ske med SD:s riksdagsgrupp.
Den svenska självbild som säger att rasism, antisemitism eller nazism aldrig hade något gehör i vårt land har alltid varit felaktig. Det vet alla som seriöst har studerat dessa fenomen i ett historiskt perspektiv. Men Ny Demokrati var en annan typ av parti, byggt kring skattekverulans och politikerförakt snarare än kring en nationalistisk ideologi.
Men det betyder inte att SD:s väljare självklart delar dessa värderingar. Få lär ha läst partiprogrammet och många skulle rygga tillbaka om de reflekterade över formuleringarnas innebörd. För andra spelar programmet ingen roll – syftet med att rösta på SD är inte att få igenom en viss politik utan att ge uttryck för frustration över samhällsförändringar som man uppfattar som hotande eller svårförståeliga och över vanliga partiers oförmåga att hantera industrinedläggningar, ungdomsarbetslöshet eller otrygghet.
Thorkild Strandberg, (FP), kommunstyrelsens ordförande i Landskrona där SD förra valet fick 22 procent mot 15 i år, har kallat SD för ”de brustna förhoppningarnas” parti. Han har valt att behandla SD:s representanter på samma sätt som andra, men har samtidigt avvisat eftergifter i sak (se intervju i Sydsvenskan 21/9) och byggt majoriteten i kommunfullmäktige på sitt eget parti, Moderaterna och Miljöpartiet.
För att hantera ett parti som SD måste man kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt.. Om 5,7 procent har röstat på Sverigedemokraterna så är detta ett faktum som inte kan tänkas bort. Dessa väljare har samma rätt till respekt som andra. De företrädare de har valt ska behandlas korrekt och det håller inte att hitta på nya spelregler för att neutralisera valresultatet. Det är lika fel att hota eller attackera Sverigedemokrater som att hota eller attackera andra. Skulle SD-företrädare själva hota eller attackera andra partiers anhängare så ska det bli en polissak – i ett rättssamhälle får ingen ta lagen i egna händer. Och de andra partierna har ett gemensamt ansvar att se till att inget utrymme ges för SD att tvinga fram förhandlingar om sakpolitikens innehåll.
Men korrekt bemötande är inte detsamma som att ge efter. En överväldigande väljarmajoritet har röstat på partier som har det gemensamt att de avvisar SD:s världsbild och människosyn. Man kan inte – för att bara ta ett enda exempel – kompromissa mellan ett fritt kulturliv och censur av ”osund konst”. Kulturen är antingen fri eller ofri. Sverigedemokraterna har rätt att säga vad de tycker, men de har ingen rätt att kräva att andra ska rätta sig efter dem.
Långsiktigt är det bästa motmedlet att stärka människors framtidstro. Sverige behöver ekonomisk utveckling och modernisering, fler i arbete och bättre kvalitet på utbildning, rättsskydd och mycket annat. Förhoppningar om framtiden är bättre än frustration.