Båten studsar lätt på Ekolns vatten när den far fram över sjön. Bakom bildas en sträng av skum. Så saktar den in. Mitt på öppet vatten bredvid en stillastående motorbåt sticker några huvuden upp. Har de ramlat överbord? Behöver de hjälp?
– Nej, nej, det är bara en av våra sjöräddare som badar. De som behöver hjälp gör så här, säger skepparen Ingegerd Jaxéus och viftar stort med armarna.
Det blir ingen utryckning för Uppsalas sjöräddare denna gång. Men så är det långtifrån alltid. Förra säsongen fick den nystartade sjöräddningsstationen 40 larm.
– Att vi har gjort så många utryckningar visar att vi behövs, säger räddningsbåtens andra skeppare Mats Norderfeldt.
Från att isen spricker till att den åter lägger sig är sjöräddarna igång. Folk behöver hjälp av olika skäl: någon får slut på bensin, någon annan går på grund eller ramlar överbord. Båten är utrustad med bår, bränsle och sjukvårdsväska.
I en plåtlåda ligger en slang som både kan släcka bränder och tömma båtar på vatten. Upphöjd på gula stänger sitter båtens radar.
– Vi kan köra i kolmörker, vi är helt oberoende av vädret, säger Mats Norderfeldt.
Med dagens väder behövs ingen specialutrustning. Varken vind eller vågor stör färden. Norsholmens brygga är full av soldyrkare. Men idyllen kan vara förrädisk.
– Det som kan hända när det samlas så mycket folk är att det börjar brinna eller att någon hamnar i vattnet, säger Mats Norderfeldt när räddningsbåten lagt till.
På midsommardagsnatten föll en person ihop av andningssvårigheter på holmen, berättar han.
– Då ringde de mig tio i tre. Tre minuter över tre var jag ute med båten.
Ingegerd Jaxéus tar sig en tur för att hälsa på båtägarna. Sjöräddarna larmas via sitt journummer, 112 eller radions nödkanal. Men ännu känner inte alla till den nystartade sjöräddningsstationen.
– Det är viktigt att synas, säger Ingegerd Jaxéus.
Längre ut på sjön passerar Kung Carl Gustaf förbi. Det var när den turbåten började brinna för tre år sedan som behovet av en sjöräddningsstation i Uppsala blev tydligt. Den närmaste hjälpen: Sjöräddningen i Munsö, var hela två timmar bort. Ingegerd Jaxéus, som arbetar på motorbåtsklubben i hamnen fick då frågan om det var möjligt att öppna en räddningsstation i Uppsala.
– Det var bara att gå och ragga folk i båtklubbarna, vi fick ihop en 40 stycken, 39 gubbar och jag, berättar hon.
Sjöräddarna turas om att gå jourer och kan nås dygnet runt. Göran Jaxéus, tillförordnad operativ chef, visar Sjöräddningssällskapets klubbhus. Där finns en bäddsoffa. På femton minuter ska jourhavande kunna inställa sig vid kajen i Skarholmen. För det får de inte ett öre betalt.
– Det betalar sig när man är ute och hjälper folk, säger Göran Jaxéus.
På en vägg i klubbhuset sitter en tavla full av företagsnamn. Sponsorer har betalat utrustningen. Båten är lånad från sjöräddningssällskapet i Munsö.
– Vi får inte en krona av staten, berättar Göran Jaxéus.
På Norsholmen klär Mats Norderfeldt och Ingegerd Jaxéus på sig stora overaller i orange med gummistövlar fastsydda längst ned och hoppar i vattnet.
– Vad har hänt? Undrar en flicka som går förbi på bryggan.
– Ingenting, vi är bara ute och softar, svarar Mats Norderfeldt där han ligger och guppar i vattnet.
De övar ofta, ibland också tillsammans med räddningstjänsten och kustbevakningen. Att vädret är som denna dag hör inte till vanligheterna – övningarna kan lika gärna ske klockan tolv på natten i sexgradigt vatten. I minst en timme kan de ligga i kallt vatten med dräkterna på utan att frysa. En gång höll de på med en övning i tio timmar. Men då spelar det ingen roll om dräkten håller tätt.
– Då är man less ändå, säger Mats Norderfeldt.