Detta har försvarats av kommunalrådet Mohamad Hassan (FP), som i ett brev till ledarsidan (UNT 29/2) menar att agerandet visst kan vara lagligt – om det sedan är moraliskt riktigt att behandla missbrukare på det här sättet, oavsett om det har stöd i lagboken eller inte, berörs inte av Hassan.
Så länge inte majoriteten byter fot och inser att missbruksproblem inte gör att behovet av mat och bostad är mindre, är det också den linje som Hassan måste driva. Detta skymmer dock det faktum att den politiska enigheten bakom policyn verkar vara total.
Samma dag som min förra text publicerades tackades jag på Facebook av Miljöpartiets kommunalråd Maria Gardfjell för att jag ”säger ifrån”. Fint med beröm, men varför sa inte Miljöpartiet ifrån när utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden konstaterade att urinprov är viktiga för att socialtjänsten ska kunna avgöra ”om den sökande har rätt till full socialbidragsnorm”? Varför var även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tysta?
Inget av de tre oppositionspartierna i nämnden har reserverat sig mot att en vägran att lämna urinprov kan ”utgöra grund för avslag på ansökan”. Den sökande som håller på sin värdighet förvägras ersätttning och ingen tycker det är värt att protestera. Ställer sig alltså även S, MP och V bakom ursäkterna om att testande handlar om möjligheterna att delta i av kommunen anvisad praktikplats – som om arbetsförmågan och inte behovet borde vara vägledande vid en biståndsbedömning?
Riksnormen för försörjningsstöd uppgår till knappa 3 000 kronor i månaden. Detta ska täcka allt förutom hyreskostnader. Som jämförelse kan nämnas att maxbeloppet från a-kassan landar på strax under 12 000 kronor efter skatt. Men för socialtjänsten i Uppsala är det fullt naturligt att reducera eller helt dra in dessa cirka 3 000 i månaden för att de inte ska finansiera missbruk eller för att den sökande hållit på sin värdighet och vägrat lämna ett urinprov.
Jag vet inte vad som upprör mig mest: det inhumana agerandet eller att inget parti är intresserat av att protestera.