Skäl att hala dannebrogen

När Pia Kjærsgaard tog det första spadtaget i bygget av Dansk folkeparti för fjorton år sedan, hade hon ingen aning om vilken framgångssaga hennes främlingsfientliga populistparti skulle bli. Inte nog med att partiet har seglat upp och blivit Danmarks tredje största, det har också ändrat tonen i hela den integrationspolitiska debatten. Såväl liberala Venstre som Socialdemokraterne och Konservative folkeparti har anammat och genomfört stora delar Dansk folkepartis hårda invandringspolitik.

När Ola Mårtensson på Svenska Dagbladets ledarsida uppmanar tidningens läsare att bortse från Dansk folkeparti, och begrunda "det danska exemplet" under rubriken "Skäl att hissa dannebrogen" undrar man om han verkligen representerar tidningens officiella hållning. Den danska integrationspolitiken är så tätt sammanflätad med Dansk folkeparti och Pia Kjærsgaard att någon sådan separation knappast låter sig göras. Den som beundrar dansk integrationspolitik beundrar även populisterna i Dansk folkeparti.

Mårtensson lovordar den förändring som skett i den danska invandringspolitiken sedan mitten av 90-talet. Visst är en större andel invandrare anställda i dag än då - men en liknande förbättring har skett även i Sverige, utan att asylpolitiken behövt prövas i EU-domstolen.

"Kan det vara så", frågar han sig, "att debatten om vilka värden som kännetecknar det danska samhället, om sociala koder, traditioner och språkkunskaper har gjort att allt fler insett vikten och fördelarna med integration?" Men debatten är inte bara en debatt - orden har omsatts i handling och manifesterats i ytliga krav på danskhet och grovt diskriminerande regler för anhöriginvandring. Åtgärder som kopierats ordagrant i Sverigedemokraternas partiprogram.

Ola Mårtensson uppmanar oss att se bortom Dansk folkeparti, och lära av det som verkligen åstadkommits. Men det som åstadkommits är en restriktiv invandringspolitik, antagen av den borgerliga regeringen men framarbetad av Dansk folkeparti. Att integrera invandrare på arbetsmarknaden är ingalunda en unik dansk ambition, utan ett mål som delas av samtliga svenska borgerliga partier. Med den skillnaden att fler skall integreras, färre stängas ute. Den svenska regeringen behöver inte lära av Danmark, utan genomföra sin egen politik.