2005 dömdes en svensk pappa till fem års fängelse för att ha skakat sitt sex veckor gamla barn så illa att hon dog av hjärnblödningar. Förra året beviljades mannen resning av Högsta domstolen som nu vill ompröva fallet. Enligt vissa medicinska rön kan det nämligen finnas sjukdomar som felaktigt kan misstas för så kallad "Shaken baby syndrome".
Samtidigt har en hätsk debatt blossat upp bland barnläkare och rättsmedicinare, främst i Storbritannien och USA. Ett antal experter, med brittiska patologen Waney Squire i spetsen, ifrågasätter diagnosen. De menar bland annat att det är mycket svårt att orsaka så kraftiga skador bara genom att skaka ett spädbarn.
– Det finns biomekaniska tester med dockor som har visat just det, men det finns ytterligare en test med dockor som har visat motsatsen. Den gången hade emellertid dockan hårda plåtdetaljer som kan ha förvärrat skadorna, säger Ingemar Thiblin, överläkare och professor i rättsmedicin vid Uppsala universitet.
Enligt honom är det ofta svårt att dra tydliga slutsatser av den forskning som finns, helt enkelt därför att Shaken baby syndrome är ett ovanligt svår företeelse att studera.
– Att genomföra studier på människor är ju uteslutet. Vi får förlita oss på andra försök, till exempel med djur. Ett klassiskt sådant är när man orsakade whiplashskador hos apor genom att låta dem färdas i en släde, men apor har små huvuden i förhållande till kroppen och stark nackmuskulatur. Hos spädbarn är det precis tvärtom, förklarar Ingemar Thiblin.
Han har hittat andra tydliga brister i den forskning som finns kring skakvåld mot spädbarn, ibland rena felaktigheter och siffror som inte går ihop.
– Ett exempel är en studie där man jämförde förekomst av näthinneblödningar mellan 80 förmodat misshandlade barn och 72 barn utan misstanke om misshandel. Det angavs att 8,3 procent av barnen utan misstanke om misshandel hade blödningar. Men på ett helt annat ställe i artikeln framgick att endast 24 av de 72 i denna grupp hade genomgått ögonundersökning. Denna siffra var alltså missvisande då den skulle ha varit 25 procent. När man läser detta får man intrycket att forskarna är tesdrivande, säger Ingemar Thiblin.
Gabriel Otterman är överläkare vid Akademiska sjukhusets barnskyddsteam i Uppsala. Han föredrar termen Abusive head trauma och menar att de som ifrågasätter diagnosen är en högljudd minoritet.
– Den vetenskapliga processen går ut på att ifrågasätta. Det är så vi lär oss. Ifrågasättande är bra. Men de som ifrågasätter den här diagnosen befinner sig ofta i utkanten av vetenskapen, långt från barnmedicinens kärna, hävdar han.
Gabriel Otterman är också orolig för att diskussionen i medierna kan leda till att läkare blir mindre benägna att anmäla misstänkta misshandelsfall.
– Vi läkare läser också vad ni journalister skriver. Det påverkar oss. Det vore livsfarligt för barnen om läkare började tveka inför att anmäla, säger han.
Ingemar Thiblin utesluter inte den risken.
– Om några rättsfall slutar med att dömda frikänns kan pendeln svänga åt andra hållet. Då gäller det att inte ryckas med. Samtidigt anser jag inte att man ska undvika att ge kritikerna uppmärksamhet bara därför att det kan leda till färre anmälningar. Det preventiva arbetet mot våld måste fortsätta ändå och läkare är skyldiga att anmäla.
Gabriel Otterman möter barnpatienter och deras föräldrar dagligen och han får se en hel del tragiska öden.
– Vi är noga med att bemöta alla med största respekt, även de föräldrar som vi misstänker har misshandlat sina barn. Arbetet är meningsfullt och givande. Mest tillfredsställande är det förstås när jag hittar en annan förklaring än just misshandel.