Det var fredagen den 27 augusti, bara tre dagar före det att hon skulle börja biogeovetarprogrammet vid Stockholms universitet, som olyckan inträffade. Exakt hur den gick till är inte helt klart, hennes egna minnesbilder är otydliga. Hon hade i alla fall tagit ut hästen på en runda i Åshusby och det var i en korsning bara runt hundra meter från stallet som olyckan inträffade.
Hanna hade stannat på en grusväg som ansluter till vägen mellan Åshusby och Skånela för att låta en bil och en moped köra förbi, uppgifter som ett annat vittne också berättat om, när den högljudda mopeden fick den annars trafikvana hästen att skena. Mopeden kom bakom hästen så hästen kunde inte se. Den gav sig i väg och halkade efter en kort sträcka på asfalten. Hanna följde med i fallet.
- Det sista jag minns är att hästen går omkull, jag minns fallet men inte själva smällen, säger hon.
Hennes ansikte blev illa uppskrapat och skadorna tyder på att hon kan ha landat med huvudet rakt ned i asfalten. Efter det är mycket av minnet blankt och de bilder hon har är som minnen man har från en dröm, säger hon.
Hon blev förd till Karolinska och där kunde läkarna konstatera att hon fått en allvarlig hjärnskakning, och det ska också ha funnits spår av en hjärnblödning. Hon fick stanna på sjukhuset en dag innan hon skickades hem till familjen.
- Jag var som en tvååring och hade svårt att ta hand om mig själv. Jag kom inte ihåg att jag skulle äta eller borsta tänderna, säger hon.
En hel del av sviterna efter fallet är ännu kvar. Förlamande huvudvärk kommer och går, simultanförmågan fungerar inte, balansen är dålig och hon känner varken när hon är hungrig eller mätt. Och det är bara några få exempel. Hon har varit i kontakt med sjukhuset som säger att det är vanliga symptom efter en allvarlig hjärnskakning.
Problemen har gjort det svårt med utbildningsstarten. Hon gick till skolan på måndagen efter olyckan men den första veckan är väldigt suddig och hon har inte kunnat vara med på exkursioner.
Nu vill hon att hastigheten på sträckan där det inträffade ska sänkas till 30 kilometer i timmen, i dag är den 50. Hon vill också ha vägbulor för att få ned hastigheterna.
- Det finns flera stall och bostadshus där och är lika livligt som i tätbebyggelse, med barn, hästar och hundar, säger hon.
Hon backas upp av andra som håller till vid platsen.
- Alla kör för fort här, man har bara gått och vänta på att något ska hända, säger Lisa Jälmefors, som bor i Skånela, men har hästar precis där olyckan inträffade i Åshusby.