Att straffade nämndemän tillåts döma andra är dock bara en av många invändningar som kan resas mot dagens nämndemannasystem. Den mest grundläggande invändningen är och förblir att hela systemet bygger på en olycklig sammanblandning mellan den politiska och den dömande makten på ett sätt som inte är så vanligt i demokratier, som strävar att leva upp till epitetet rättsstat.
Nämndemän väljs i kommun- eller landstingsfullmäktige efter nominering av de politiska partierna. Den som vill bli nämndeman behöver visserligen inte vara medlem i ett politiskt parti, men i praktiken återfinns de flesta nämndemännen i partiernas krympande medlemsregister.
Nämndemännen ska bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsskipningen. De ska medverka till att domstolens avgöranden ligger i linje med allmänna värderingar i samhället och tillgodose medborgarnas intresse av insyn i domstolarnas verksamhet.
Nämndemannakårens sammansättning bör alltså spegla samhället i stort. Men gör den det? Det har länge framförts kritik mot att kåren inte i tillräcklig omfattning speglar befolkningen socialt, etniskt eller åldersmässigt. Det finns en uppenbar risk att nämndemannakårens tämligen homogena sammansättning snarare bidrar till att urholka än stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Att personer som relativt nyligen dömts för brott tillåts arbeta som nämndemän bidrar inte till att öka tilliten. Vare sig det handlar om ett frivilligt eller tvingade system bör det därför snarast bli möjligt att kontrollera blivande nämndemän mot belastningsregistret. Visar det sig att en person förekommer i registret bör det ske en prövning om han eller hon är lämplig. Ett snatteribrott i tonåren bör exempelvis inte diskvalificera en person som nämndeman hela livet.
Dagens nämndemannasystem har ett brett politiskt stöd. Det lär inte förändras inom en snar framtid. Det enda man kan hoppas på är förbättringar på marginalen som en kontroll mot belastningsregistret.