Sjuttio år efter krigsutbrottet

I dag öppnar Upplandsmuseets utställning om flykten från Baltikum under andra världskriget. Estland, Lettland och Litauen ockuperades först av Sovjetunionen, sedan av Tyskland och sedan av Sovjetunionen på nytt, stora delar av befolkningen deporterades, liksom i resten av det tyskkontrollerade Europa mördades judarna och vid krigsslutet isolerades länderna från omvärlden. I Baltikum, liksom i Polen och and-ra länder i östra Centraleuropa tog andra världskriget i praktiken inte slut förrän med sovjetregimens sammanbrott 1989-91.
Andra världskriget började med Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939. Men angreppets förutsättning var den pakt mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen som ingicks en vecka tidigare och som i hemliga tilläggsprotokoll stadgade om uppdelning av Europa från Finland i norr till Rumänien i söder. Att erkänna paktens verkliga innehåll var, ur ett sovjetiskt perspektiv, liktydigt med att erkänna att herraväldet över bland annat Baltikum saknade legitimitet och de medgivanden som till sist kom satt långt inne. Först inför årsdagen av krigsutbrottet för en vecka sedan kunde Rysslands premiärminister Vladimir Putin förmå sig till att entydigt fördöma pakten.

Ny forskning, nya dokument och nya analyser av krigsutbrottet och olika händelser under kriget presenteras ständigt. Men den fråga som på många sätt är den viktigaste ställdes redan när kriget började: Hur kunde demokratierna så länge låta Hitler få fria händer och hur kom det sig att motståndsviljan länge tycktes vara så svagt utvecklad? Det mest berömda försöket att besvara frågor av det slaget publicerades redan 1940 under titeln Why England Slept. Författaren blev så småningom president i Förenta staterna - John F Kennedy.
Why England Slept var egentligen en uppsats som Kennedy lade fram under sitt slutår vid Harvard, men gavs ut i bokform och blev en bestseller. Den fångar välformulerat in stämningarna i Storbritannien under 1930-talet och resonerar om demokratiers och diktaturers svagheter och styrka i ett kort och i ett mer långsiktigt perspektiv.

Den centrala tanken i boken är att totalitära stater med aggressiva avsikter kortsiktigt alltid har ett övertag - de styrande behöver inte ta hänsyn till någon opposition eller någon oberoende granskning av sina förehavanden, de kan manipulera folkstämningen och skapa en mobilisering av landets resurser genom skicklig och hämningslös propaganda. Demokratiernas ledare har inga sådana möjligheter - de måste ta hänsyn till väljaropinionen och är själva vana att vädja till förnuft och kompromissvilja. I Storbritannien satte de flesta ledande opinionsbildare sin lit till Nationernas förbund och hoppades att de många internationella nedrustningskonferenserna skulle avvärja hotet om ett nytt krig.
Till bilden hör också att Storbritanniens nedgång som ekonomisk och militär stormakt var märkbar redan under mellankrigstiden. Landets ledande politiker - med Winston Churchill som viktigaste undantag - var beredda att gå långt för att inte på nytt behöva anstränga landets krafter på det sätt som ett krig mot Hitler skulle innebära. Kennedy konstaterade också att Storbritannien sannolikt hade varit betydligt sämre rustat inför en kraftmätning med Tyskland om man tagit upp striden redan före 1939. Upprustningen började först efter Münchenavtalet 1938.

I ett längre perspektiv blir bilden en annan. Demokratier har helt andra möjligheter än diktaturer att vinna människors långsiktiga lojalitet. Fria samhällen har en inneboende styrka som i längden överträffar den som diktaturer kortsiktigt kan mobilisera. Det är lätt att ana teman som kom att gå igen till exempel i Kennedys berömda installationstal 1961 i denna uppsats från Harvard.
I dag ter sig världen naturligtvis långt mer komplicerad än vad den gjorde 1939. Men grundtanken i Why England Slept, som senare upprepats av många andra, är inte föråldrad. Om diktaturer möter motstånd kommer de till sist att förlora.